dontshednotears

"If you enter the world knowing you are loved and you leave this world knowing the same, then everything that happens in between can be dealt with" - michael jackson.


här kommer mitt viktiga inlägg, mitt inlägg om viktigheter, om sakerna som betyder något.

familjen


som ni säkert redan vet vill jag ha barn. härom veckan insåg jag att jag kan tänka mig att skaffa många barn. och jag vill att alla mina barn ska vilja ha massor med barn och jag vill bli den big mama som min farmor har varit. den som håller i alla trådar som håller ihop släkten, den som vet allt om alla och fortfarande ler. den som alla går till när de behöver något. jag vill bli den tryggheten för min familj som min farmor var för sin.



det är din familj som kommer finnas där. som kommer ta hand om dig när du är sjuk. som kommer hjälpa dig när du blir gammal. som kommer sitta bredvid dig dag som natt dina sista dygn och vaka över dig.

för när man dör sen
när personalen på sjukhuset har fixat till dig för avsked,
då är det din famil som är där,
dina barn och barnbarn
och dina barnbarnsbarn om du har tur

ingen kommer sörja dig som din familj kommer göra.


när du tar dina sista andetag är det inte oftast vännerna som är där för att ta farväl. dör du av ålder kanske många av dem inte ens finns kvar i livet längre.
staffan dog inte av ålder, han dog av cancer. när han gav upp det redan för långt gångna kriget mot sjukdomen som tog hans liv var hans kärlek och hans syster där för att stötta ända in i det sista andetaget. ingen förtjänar att vara ensam då, när det sista andetaget raslar fram. en sista utandning. när morfar gav upp kampen om sig själv var två av de tre barn han hade kvar i livet där. som för att se till att han kom fram till andra sidan ordentligt. när farmor hade gått in i ljuset och det var dags att ta farväl hade hon 12 av sina barn och barnbarn hos sig.

familjen
sin familj
sitt viktigaste
-
min familj
mitt viktigaste

det här är mina erfarenheter om döden och vad den bär med sig. smärta.
för dem som finns kvar i livet efter den invändiga storm som döden lämnar efter sig är det viktigast att fortsätta andas, fortsätta äta, sova. leva. finnas för varandra, hjälpa. göra vad man kan för att underlätta för varandra. lätta den ilande, hjärtskärande smärta som trycker över bröstkorgen, över lungorna. den smärta som gör det svårt att göra just det, andas. den som får det att kännas som en omöjlighet att fortsätta framåt. fortsätta leva.



my family is my inside.
they will be fine because they has to be fine, that's how important they are to me.

ohana betyder familj.

familj betyder ingen lämnas utanför.

jag har fått en kommentar som jag skulle vilja svara på. första tanken var att maila men eftersom personen i fråga är anonym vet jag inget annat sätt än att svara såhär.

anonym om you're my wonderwall but your soul slides away, 21 mars, 17:57

hur överlever man? jag har en väldigt nära släkting som är sjuk och inte kommer att bli frisk, någonsin. vaknar, somnar, lever med en ångest som är obeskrivlig. hur känns det när en farmor/farfar/mormor/morfar försvinner? går det hemska över?

jag kan inte svara för hur det kommer kännas för dig när din släkting går bort, men jag kan svara för hur det känns för mig.
jag kan börja med att säga att det inte är riktigt samma person som överlever, en liten del av en själv följer med den avlidne ner i graven. jag tror att man formas otroligt mycket som människa när tragedier som döden huserar i ens liv. man lär känna sig själv och resterande i sin familj bättre, man kommer närmare varandra.
och nej, det hemska går inte över. trots att det snart är 4 år sen min morbror dog är det fortfarande lika hjärtskärande känslor som svallar upp när jag tänker på det, när jag tänker på honom och på allt vi aldrig hann prata om. så nej det hemska går inte över, men man lär sig leva med det. man lär sig leva med allt det osagda och man lär sig en läxa. passa på att tala om allt det du vill att dina nära ska veta, tala om för dem hur mycket du älskar dem medans du har chansen, medans ni båda finns kvar i samma värld.

det blir dagens visdomsord på den också.

hjärtat,
jag hatar när du är ledsen.

jag hatar att jag inte kan göra något.
jag hatar att jag inte kan ta bort det onda.
jag hatar att jag inte kan ändra på hur det är.

jag avskyr att jag vet exakt hur du känner,
men samtidigt inte alls.
jag avskyr att jag vet exakt hur fysiskt ont du har,
trots att skadan är psykisk.
jag avskyr att jag vet hur ångesten stryper dig,

men på några plan vet jag exakt vad du går igenom.
jag vet exakt hur ont det gör när bröstkorgen pressas ihop
samtidigt som den exploderar tusentals gånger
och jag vet exakt hur det känns när ångesten stryper.
jag vet exakt hur det känns när man har allt man kan önska,
när man vet om att man har det bättre än de flesta andra på den här jorden,
men ändå aldrig kan få tillbaka det enda som var viktigt.
aldrig kommer få tillbaka den enda som man varje dag önskar skulle göra just det,
komma tillbaka.
jag kan den känslan utan och innan.


hjärtat,
jag hatar när du är ledsen!

i'm here for you to use

det gör så ont nu. så jävla helvetes ont. det bara vrider och sliter inuti och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag ser inte skärmen för alla tårar. det är som en stor svart jävla ångestklump i magen, i lugnorna, i hjärtat. i hela mig. jag har så svårt att andas.

det första jag känner när jag vaknar är saknad och det första jag tänker på är att hon inte finns längre. varje morgon sen hon dog har det varit så. utom idag, imorse var inte min första tanke att hon inte finns längre och på något vis var det skönt, det kändes som att det skulle börja lätta lite nu. men när jag var på väg hem från mina ärenden idag så åkte jag förbi rosendals brandstation och genom norby. jag tänkte att jag bara skulle svänga förbi och prata en liten stund. som ett slag rakt över ansiktet. som att någon sparkar mig när jag ligger ner. jag kan inte åka förbi en snabbis. jag kan inte det. jag kan aldrig mer göra det. aldrig mer mötas av att hon sitter framför tvn och sover eller sitter i köket och äter eller ligger i sängen och lyssnar på radion. aldrig mer. för hon kommer aldrig mer att finnas där. aldrig mer somna i fotöljen framför tvn. aldrig mer äta mat i det kök där jag suttit så många gånger, där jag suttit mitt emot henne ända sen jag var så liten att jag inte nådde ner med fötterna till golvet, aldrig mer sitta mitt emot henne och lyssna på hur hon cyklade mellan svettis och. och vart? jag kommer inte ens ihåg. jag kommer inte ihåg och jag är en så värdelös människa. hon har ju berättat det så många gånger. jag ser framför mig hur hon berättar om hur hon cyklade mellan två jobb varje dag, mellan svettis och. mellan svettis och vad?


nu ska jag gå och dränka mina tårar i duschen och sen ska jag gå och sova och önska att jag slipper vakna imorgon, önska att jag aldrig mer vaknar. jag har aldrig haft sån här ångest förut. det är så jävla svårt att andas nu. ångesten är ivägen, den är som ett rep som drar åt runt luftstrupen. som att jag ligger under en stor sten som tynger ner bröstkorgen, som knäcker mina revben och som försöker spränga mitt hjärta. jag har så svårt att andas.

jag hoppas att hon visste om hur viktig hon var, hur viktig hon fortfarande är.

har krypit ner i sängen nu efter en lång kväll. vet inte riktigt vad jag ska skriva, vad jag vågar dela med mig av. hur mycket av sitt privatliv kan man dela med sig av i en blogg där man bara har koll på en femte-sjätte-sjundedel av läsarna? jag kanske delar med mig i ett annat inlägg en annan dag men ikväll fegar jag, ikväll tänker jag hålla tankarna för mig själv. jag tänker stänga in dem i mig själv och somna med ett tungt hjärta. sov gott, hoppas ni haft en bra kväll på alla era olika håll och kanter. love, m

jag är tacksam över att jag har en säng att somna i varje kväll, möjligheten att äta mig mätt varje dag och kläder att sätta på mig så att jag inte fryser
men jag är ledsen över att jag på något sätt inte uppskattar det så mycket som jag borde och att jag ändå inte hittar något att sätta på mig på morgonen

jag är tacksam över att jag har flera ställen som jag kallar hem och en stor familj full av kärlek
men jag är ledsen över att jag inte talar om för människorna i den familjen varje dag hur viktiga de är för mig

jag är ledsen över att det är snö och kallt ute
men jag är tacksam över att ozonlagret ännu inte är så sönderfrätt att vi aldrig mer kan få vinter

jag är tacksam över att jag äntligen har en vardag igen med tidiga morgnar och planerade dagar med både skola och två jobb
men jag är ledsen över att mitt liv inte längre är lika spontant och ovist

jag är ledsen över att maria inte ligger här i sängen och fnissar med mig just nu
men jag är tacksam över att när jag ber henne brainstorma till det här inlägget med mig så säger hon jag är tacksam över att jag har dig

jag är ledsen över att jag inte har några pengar
men jag är tacksam över att jag trots detta har lyckats flytta hemifrån, att jag bor i en fräsch lägenhet med världens bästa läge med världens bästa tjej

jag är tacksam över att det är lätt att baka kladdkaka och att lösgodis bara kostar 3,90 ibland
men jag är ledsen över att jag är sockerberoende

jag är ledsen över att ordet plugga oftast kommer i en negativ ton när jag tänker på det
men jag är tacksam över att jag inte bara har möjligheten att få en fullständig utbildning utan att jag också kan välja och vraka och utbilda mig till exakt vad jag vill

jag är ledsen över att dagarna är så korta på vintern
men jag är tacksam över hur fint uppsala glimmar när solen speglas i frosten

jag är tacksam över att jag köpte min smartphone för mina sista sparpengar i höstas
men jag är ledsen över att jag är så materialistisk

jag är tacksam över att jag har kårleg
men jag är ledsen över att många av mina vänner inte har det

jag är tacksam över att jag är omringad av vänner som jag älskar och som älskar mig tillbaka
men jag är ledsen över att jag ibland ändå känner mig ensammast i världen

jag är ledsen över att staffan, morfar och farmor inte lever längre
men jag är tacksam över att jag fick chansen att lära känna tre underbara människor, tre människor som har format mig till den jag är idag

---

ungefär tre minuter efter inlägget imorse (inte det med snyggjossan i alltså) fick jag ett sms av smarre att hon hade landat i sverige. lycka! så efter intervjun idag gick jag hem, softade lite med tetris innan hon gick till skolan och marre kom hit och mös lite, berättade om kenyaland och sådär. nu har hon gått igen och tetris står och lagar mat, det luktar gott och jag är lite hungrig men kl 7 ska jag hem till walle och få mat där så tettran (haha) får äta själv. hos walle blir det god mat och mys under kvällen så det kommer bli kanon. synd att det är lika kallt ute som under finska vinterkriget så man fryser ihjäl bit för bit så fort man sticker näsan utanför dörren.


idag skulle min morfar fyllt 90 år om han levde. så ikväll när jag kommer hem ska jag tända ett ljus för honom, precis som jag vet att mamma gör hemma hos sig. precis som vi alltid gör när det är en speciell dag.

jag har varit nere hela den här veckan och slutet på förra. jag är glad när jag träffar folk och när jag gör saker och slipper tänka så mycket men så fort jag landar här hemma och bara tar det lugnt så kryper det fram. deppighet och jobbiga tankar, alldeles för mycket tankar. och tårar. allting känns sådär trögt nu som det gjorde från det att morfar blev sjuk tills ett tag efter hans begravning. jag gillar begravningars sätt att låta en hinna vänja sig och sedan ger något slags avslut. nu längtar jag efter våren och efter att få vara bara lättsam igen. att allt det sorgsna ska ha smält bort lite med snön.
jag vet varför jag varit deppig, varför jag är ledsen. chocken från farmor har börjat lägga sig och man inser vad som faktiskt hänt. det är så svårt att förklara men ändå så lätt. när jag svarade i telefonen på morgonen förra tisdagen så förstod jag direkt att hon var död. hela den dagen visste jag att hon var död. men det var först i slutet av veckan jag insåg att hon faktiskt inte fanns mer. att hon aldrig mer kommer att finnas. att jag aldrig mer kommer se henne, känna hennes lukt, aldrig mer höra henne babbla om alla möjliga tanter och farbröder som jag inte har en aning om vilka dem är. "han kommer du väl ihåg malin?" "..hm nej jag aldrig träffat honom" "nehe.. men han var i alla fall en riktigt trevlig karl, kunde cykla och läsa tidningen fast han var blind".

vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. behövde bara skriva av mig lite. det är skönt, mitt sätt att lätta på trycket.
så här har ni,
en liten del av mina känslor, klädda i ord.

hej.
tänker inte be om ursäkt för dålig uppdatering som alla andra gör. så jävla obetydligt.


det här är andra dagen sen farmor dog. jag har fortfarande inte smällt det riktigt. bearbetar fortfarande att morfar inte finns mer. vet inte riktigt hur jag ska reagera. fast det bara gått två dagar så har jag inga problem att vara glad, att skämta och skratta högt. men någonstans inom mig känns det falskt, känns inte som att jag är glad egentligen. jag vet inte.

det kommer att bli så tyst nu. så tomt. min farmor har alltid funnits bara ett par minuter bort och jag har alltid träffat henne ofta. det var hon som alltid hade första tjing på att barnvakta mig och jonas ända tills vi egentligen var för stora för att ha en barnvakt. det var henne vi gick till efter skolan för att äta nybakade bullar. det var hon som fick en att rensa ogräs trots att det var det tråkigaste man visste. det var hon som gav alla barnbarn tusen kronor varje födelsedag upp till 15årsdagen som sattes in på aktier och fonder så att man skulle ha ett sparkonto. kunna ta körtkort, köpa lägenhet, plugga. hon som hjälpte till med läxor trots att hon själv inte gått i skolan längre än till årskurs sju. hon som alltid försåg hela släkten med rabarberkräm på somrarna och vinbärssaft på höstarna. som alltid hade en nybakad sockerkaka på köksbänken och som alltid tog med sig janssonsfrestelse på julafton.

farmor var som en big mama över hela släkten. hon hade ett stort hus där alla alltid var välkomna. till och med våra kompisar fick komma dit och äta bullar om de ville, alla grannar längs hela gatan. hon höll i alla trådar som håller ihop min släkt. vet allt om alla och tvekar inte en sekund att börja prata om vad som helst med vem som helst, även om det handlar om saker som man egentligen inte pratar högt om.
för min pappa, min storebror och min lillebror var hon moder jord. den enda människan i hela världen som var felfri och ingen annan kvinna kommer någonsin kunna mäta sig med henne. jag vet att om det här är tungt för mig är det tyngre för dem och jag önskar att jag kunna göra något, säga något. underlätta för dem, ta lite av deras smärta och lägga på mitt hjärta. men jag kan inte det, man kan inte alltid blåsa på såren och sätta på ett plåster. man kan inte sätta plåster på smärta som kommer inifrån. man kan inte göra ett skit mot sådan smärta, man kan bara le tillbaka och fortsätta framåt.


bara lite tankar såhär två dagar efter att döden återigen härjar i mitt liv, två dagar efter att döden återigen är det enda som snurrar bland mina tankar. jag kommer skriva ett till inlägg senare, ett inlägg om viktighet. ett inlägg om saker som inte är lika obetydliga som den här bloggen.

det känns väldigt roligt att mina föräldrar inte litar på att jag kan ta hand om mig själv. grym självförtroendeboost. jag kan göra dumma val, men det är snarare val som att sätta på mig heels och nylonstrumpbyxor i minus 10 grader och isväglag.
inte som i att börja hora och inte inse konsekvenserna!
"jag har hört att tjejer som jobbar sådär måste dansa på bardisken på kvällarna". "ska du verkligen bara dela ut flyers? jag har läst att tjejer som åker ner och jobbar sådär måste ragga dit killar på kvällarna och gå hem med dem". det är fint att ni är rädda om mig men jag lär mig ingenting genom att sitta här hemma i trygga sverige och glo. ifall ni prioriterat fler utlandsresor medans vi var yngre hade jag kanske inte haft sånt sug efter att se världen idag.. jag vill i alla fall göra det här och jag kommer att göra det och what the hell, jag är ju redan på väg. så det vore gulligt om ni började tro på mig, på att jag kan ta hand om mig själv. på att jag är tillräckligt smart för att inte sätta mig själv i situationer som är skadliga för mig. det är ju ni som har uppfostrat mig goddammit, och om jag får säga det själv så tycker jag att har ni gjort ett grymt jobb. det är ju till stor del er förtjänst att jag är den jag är idag.
jag tycker att det är dags för er att klura ut nya sätt att visa att ni finns där för mig
för det är dags för mig att testa mina egna vingar nu.

idag är det den 29 december, imorgon är det den 30onde och dagen efter det är den sista dagen på det här året. 2009,
mitt tvåtusennio.
här kommer mitt års-inlägg.

det har hänt mycket iår, otroligt mycket. ett år tar så lång tid men är samtidigt så kort,
365 dagar.
när det här året började var jag 18 år och fem dagar gammal,
2009 var mitt första år som min egen.

januari. jag började mitt år boendes i stockholm med petra, i slutet av 2008 fick jag chansen att uppleva flytta-hemifrån-livet på söder, jag tog den och jag älskade varenda dag av det. när jag kom tillbaka till stockholm och lägenheten med petra igen (efter julen som spenderats i uppsala) gick vi raka vägen till east street och jag började mitt liv som myndig med att trotsa mina föräldrar och ta hål i tungan.
att sedan i februari flytta hem igen kändes mer som ett steg i fel riktning än något annat. det var som att jag fick något som sedan barskt togs ifrån mig igen.
mars, april, maj var fyllda av fest och förkänningar. jag åkte på studentkryssning med tjejerna och aleks och jag upplevde min egen studenskiva tillsammans med klassen (och insåg att hela världen har hört om min fisk-miss). när jag var tre år tog min storebror studenten, han var så vuxen då. det här året tog jag studenten. frihetskänslorna som virrvlade runt i kroppen den dagen var helt otroliga, men vuxen kan jag inte säga att jag kände mig. fri, men inte vuxen. jag känner mig fortfarande inte vuxen idag och kommer nog inte göra det förens jag är färdigutbildad och inser att jag har en egen familj. om ens då.

i slutet av juni åkte jag till london med mina favoriter. det blev en kick-ass resa och jag längtar tills vi åker tillbaka. vi har inte planerat någon men jag är säker på att vi kommer åka tillbaka en vacker dag. alla 6, tillsammans. det här året har gjort oss så tajta som jag knappt trodde var möjligt.
i juli tog jag körkort, också det något som skrek frihet. jag frigör mig från alla barnfasoner, ett litet steg i taget.
i augusti åkte jag till usa med petra, till los angeles och mina släktingar. träffade många av dem för första gången. en av de bästa sakerna med den resan var att jag själv tog kontakt med dominique och karen, att jag själv bokade biljetterna, att jag själv tog mig dit, för mina egna pengar. det är stort att göra sådana saker själv i början. men det var skönt att jag aldrig var helt själv, att jag hade petra - och att jag fortfarande har.

september, när jag kommit hem från la blev det däremot tyngre. man ska känna att man lever. hela året hade hittills gått som i ett enda glädjerus. den 17e åkte morfar in till sjukhuset för att han kände sig konstig, den 19e ramlade han och blev halvsidesförlamad och kunde varken prata eller äta och knappt andas själv. den 11 oktober gick han bort och det var nog det värsta jag någonsin gått igenom. det som inte dödar det härdar, livets ironi att någon annan måste dö för att jag ska bli härdad.
samma dag som morfars begravning hölls föddes min storebrors andra barn. mitt hjärta bara växer och växer. under hösten tog jag även mina sista sparpengar och köpte mig en ny telefon. you got to keep on walking.

jag fick under hösten också känna på hur det är att vara arbetslös, tillsammans med ungefär varannan människa i min ålder. kan helhjärtat säga att jag avskyr att vara arbetslös, det är som att sitta fast och som att inte kunna ta sig någonstans. här har vi största anledningen till att jag tog ett ganska korkat beslut för bara ett par veckor sedan. det är korkat eftersom när jag kommer hem i mars har jag missat chansen att plugga under våren. och får jag coop (peppar peppar) så börjar det inte förens någon gång mellan maj-sept. sämst att behöva vänta så länge, så onödigt.
mitt korkade beslut är just nu även mitt bästa. jag har vågat göra något som jag aldrig gjort förut, det gör mig stark och jag älskar att det är mitt beslut och ingen annans. jag har tagit kontakt med en människa jag aldrig träffat förr, lånat 10 000 av min pappa och sålt aktier för 3 000 för att kunna åka och träffa henne. i asien. ska vara borta i ett par månader och bara leva livet. skapa erfarenheter, minnen, historier att berätta för mina barnbarn. jag ska lära mig mer om mig själv och jag ska uppleva mitt sista jävla äventyr och det ska bli kung.

som nästan alla år så får man nya vänner och man tappar några. man lär sig saker om sig själv och man lär sig om andra. man ser vilka som är värda en själv och vilka som inte är det, vilka man passar ihop med. vilka man behöver bli av med för att klara sig, och vilka man behöver ha nära sig för att kunna vara sig själv. glider ifrån några och växer ihop med andra. maria källman, lisa crondahl, erik lindmark, victor sellén och melina busch.

för att summera var början av året fullt av fest, utgångar, fyllor. och jag kan inte säga att sommaren blev något annorlunda. det var först framåt hösten som det lugnade ner sig, som jag var tvungen att lugna ner mig. jag har under året insett livsavgörande saker, att jag som förra året inte ens visste ifall jag ville ha barn överhuvudtaget nu vill ha flera stycken inom ett par år. jag som aldrig har vetat vad jag vill göra i mitt liv nu vet vad jag vill utbilda mig till, vad jag vill jobba med i många många år framöver. jag har insett att jag vill vara vild och galen nu, och att jag i framtiden vill leva något slags svenssonliv.

i slutet på 2008 skrev jag här på dontshednotears "09, give me your best shot". kan inte säga annat än fan 09 gav mig sitt bästa, verkligen! inlägget ligger inte under den här kategorin för att jag är ledsen, tvärtom är jag glad. känner mig lyckligt lottad på många plan i livet och känner någon slags sötma över att få ha huvudrollen i mitt eget liv. det här året har jag gjort det man ska göra när man har blivit myndig. jag har gjort mina egna val och bestämt över mig själv, i alla aspekter.

jag har växt så mycket som människa det här året. insett vad man måste släppa, när man måste vara den vuxna, när man måste förlåta och gå vidare.
sen tror jag att mina tuttar har växt också faktiskt.

den är skriven i glad ton och det känns inte som att det finns någon sorgsen underton eller så..
ändå högg det till i hjärtat.

det finns en kvinna som jag hatat. hata är ett starkt ord men i flera år har jag hatat dig. jag har hatat nästan allt som kommit ut ur din mun. alla ord om mig, och framför allt alla ord om min mamma. jag ryggar tillbaka när jag tänker på hur dåligt du fått mig att må vissa gånger. jag var bara ett barn.

du skulle börja grina om du visste vad folk sa om dig bakom din rygg. den sitter djupast i ryggmärgen, den har jag tänkt på under många timmar när jag gömt mig under täcket och den kommer som ett hårt knytnävsslag rakt i magen ibland. hur tänkte du när du sa så till mig? hur gammal var jag? jag kommer inte ihåg, man blandar så lätt ihop efter några år. man har ett minne här och ett minne där, utan att egentligen kunna placera ut dem på en tidslinje. jag är inte en sån som kommer ihåg namn, dagar eller vad jag hade på mig. jag kommer ihåg ansikten, lukter, vad jag kände. kan du tänka dig hur det kändes att få höra något sånt, att jag skulle börja grina om jag visste vad folk sa om mig? eller du kanske vet hur det känns, du kanske själv har vuxit upp med sådana ord? är det anledningen till att du är den du är?

en del saker har satt sina spår i min kropp. som att jag nästan alltid håller en hand framför ansiktet när jag skrattar. jag känner mig som fulast när jag är som gladast och jag måste hålla för, skydda era ögon från att se hur jag ser ut. det är ingenting jag tänker på längre, det har blivit en reflex. ibland skäms jag över den, men den sitter kvar.

jag skyller absolut inte min dåliga relation med min pappa på dig. ni var två vuxna i allt kaos och det var han som aldrig ställde upp, han som aldrig fanns vid min sida, som aldrig lyssnade klart på min synvinkel - för den spelade egentligen aldrig någon roll i slutändan. vad det än gällde hade han redan bestämt vems felet var, vem man skulle skylla på. när ni började smyga runt och flytta in hos oss och jag talade om för pappa att jag inte ville det, då talade han om att det skulle vara mitt fel om han aldrig kunde hitta någon ny att leva med efter mamma. tro mig, man vill inte ha skulden till att en människa är ensam. jag var nio år när min pappa sa så till mig, jag hade inte ens fyllt tvåsiffrigt. och om jag visste det jag vet idag, då hade jag inte brytt mig ett skvatt om ifall han skulle få leva ensam i resten av sitt liv. om jag visste det jag vet idag, då hade jag vetat om att han förtjänar att aldrig mer få känna tvåsamhet.

du har matat in så mycket skit i min alldeles för unga hjärna, tryckt ner det i halsen på mig. jag hoppas att du är en av den här bloggens regelbundna anonyma läsare, så att du läser det här och ser hur du inte kan trycka ner ett enda ord i min hals längre. för jag kräks, jag kräks upp allt som du någonsin har sagt till mig.
och jag tror att du är osäker, att du är rädd för att jag är säkrare i mig själv idag än du någonsin varit. att du aldrig kan få mig att må så dåligt som du måste göra på insidan, under den där krackelerande fasaden du byggt upp under så många år.

jag gick igenom alla mina tonår med att känna mig ful och äcklig. jag var så oproportionerlig sa du, stora tänder, för lång rygg, spindelben. att jag inte hade några former. idag skulle min kropp kunna vara en modells ifall jag ville men när jag kollar mig i spegeln ibland känner jag mig så ful att jag inte vill visa mig för folk. det är lättare att tyst ta emot och tro på en förolämpning än en komplimang, därför har det aldrig riktigt spelat någon roll hur många som sagt bra saker om mig. dina nedvärderande ord har alltid vägt tyngre. men dina ord var inte alltid sanna, jag vet det idag. idag.

idag står jag här med min alldeles för långa och oproportionerliga rygg som profilbild på facebook och jag önskar att hela världen kan se den, att hela världen kan se att den duger helvetes bra och att den kickar ass precis som den är!


det finns en kvinna som jag tycker synd om, som måste ha så dåligt självförtroende att hon måste misshandla ett barn verbalt för att kunna leva. jag tycker synd om dig!

för ungefär en vecka sen fick min mormor något som hon själv i efterhand kallar för en black-out. hon satt och tittade på tv och måste ha slumrat till. hon vaknar och tänker gå och lägga sig i sängen för att sova vidare men tänker att hon inte ska stänga av tvn ifall morfar vill kolla mera. hon ser sig omkring. vart är han? han satt ju där och kollade med henne alldeles nyss. hon går ut i köket för att kolla efter honom, in i sovrummet. han svarar inte när hon ropar på honom. hon ringer min morbror och frågar om han vet ifall morfar har gått ut, och vart han har gått. inte ens när han talade om att morfar är död, att morfar finns inte längre, förstod hon. han fanns ju alldeles nyss. han satt ju där och kollade på tv med henne för bara en liten, liten stund sen.
när mamma berättade började jag gråta. och jag gråter nu när jag skriver också, skärmen blir alldeles simmig. det är så fruktansvärt fel att mormor är ensam.

vill någon åka bort med mig? inte semester, utan bort på riktigt. jag saknar kalifornien. jag saknar värme. och jag saknar att ha saker att göra hela dagarna, mycket saker. jag saknar att spela fotboll för att det är roligt och inte för att man måste prestera sitt bästa varje gång. jag saknar den där känslan när musiken bara är i mig, virvlar runt i hela kroppen som på alla de där danslektionerna. alla de där gångerna när musiken är så hög att hjärnan stängs av tillsammans med alla tankar i den och kroppen lever sitt eget liv. jag saknar att ha någonstans där folk räknar med att jag ska befinna mig, varje dag. där jag har en uppgift att utföra, en plats att fylla.

jag känner hur jag kanske borde ta upp de där aupairplanerna igen, och verkligen göra slag i saken. tredje gången gillt, visst? jag älskar barn, det gör jag. och jag tror att jag skulle bli en kick-ass aupair. men jag vill göra ungdomssaker och inte ta hand om någon annans ungar 45 timmar i veckan, jag vill lära känna oändligt många nya vänner, vara spontan, festa, bara behöva tänka på mig själv och mina egna needs. jag vill ha gjort så mycket innan jag är 25. jag vill ha en utbildning, en karriär, jag vill ha sett många länder i världen och jag vill känna mig vuxen. och så vill jag ha en alldeles egen familj. hur ska jag hinna genomföra så pass många och så stora, omvändande saker, inom 6 år.

men just nu vill jag inte tänka på allt det där, nu vill jag vara ung och spontan. och jag vill lämna sverige bakom mig. jag vill flytta utomlands och skapa mig ett liv där, i ett annat land - ett alldeles nytt och eget liv. kanske börja på college på usa's väst- eller östkust. kanske plocka frukt i thailand ett tag eller mata barnhemsbarn i afrika. jobba i en restaurang i en av englands storstäder eller volontärarbeta i asien.
allt är bättre än att sitta här hemma i äckliga medelsveriges kyla och inte behövas någonstans. för jag dör av det, en liten del av mig dör varje dag som går av att jag bara sitter här och är onödig. allt jag gjort sen studenten är att kosta pengar för mina föräldrar. jag vill inte känna att jag är ivägen längre, jag vill frigöra mig och inte vara beroende av någon annan än mig själv.

så, någon som vill hänga med på äventyr?

afyfan, det där var inte det lättaste jag har gjort. men det var fint, och för att vara så gammal som du var så var det många som kom. vill man se hjärtskärande sorg mitt framför ögonen på en ska man garanterat husera runt på älskade människors begravningar. fina tal hölls från gamla vänner som berättade om sattyg du gjort när du var liten och om vilken fin man du blev. att gå upp där i kyrkan för att säga hej då, det är nog ändå det svåraste. det snurrar massor med tankar i mitt huvud sådana gånger, så många tankar men inte ett enda hej då. det är svårt att säga hej då till en människa som på ett sätt redan är borta samtidigt som den aldrig riktigt kommer att försvinna helt. det känns så fel att jag ska stå där och säga hej då till dig när jag vet att du fortfarande är med mig när jag går ut därifrån. precis som att staffan satt bredvid mamma och höll hennes hand idag, i bänkraden längst fram. för det är så det ska vara, närmast anhöriga längst fram. de enda som satt längre fram var mormor, och olle för att hon skulle slippa sitta själv.
första gången jag grät på staffans begravningsdag var när vi skulle parkera bilen utanför kyrkan och likbilen körde upp och parkerade bredvid oss. det kändes bara så in i helvete fel att han skulle ligga i den där bilen, han som alltid var så full av liv. det fick det att vända sig i magen på mig och allt jag ville var att vända om och åka hem för att gömma mig under täcket och förneka att han dött från första början. och det känns fortfarande fel att han är död, orättvist på något sätt. men sen när skulle cancer vara rättvist? första gången jag grät idag var när jag gick in i kyrkan och möttes av kistan, kistan där morfars skal ligger. skal för att det egentligen inte är morfar som ligger där i, utan bara hans kropp - helt tom och utan dig, utan din själ.
och det slog mig att jag inte ens nått 19 års ålder och har redan suttit längst fram i kyrkan två gånger för att visa respekt för och ta farväl av en familjemedlem. jag kan räkna till 12 stycken i min familj nu, på mammas sida. två stycken av 14 har lämnat mig.
en annan sak som slog mig idag är att ingenting längre är till min morfar, utan det är till minne av honom. på korten till alla blommor vid graven - till minne av, alla skänkta gåvor till olika fonder - till minne av, alla som var där för att visa sin sorg - till minne av.

sen vill jag dela med mig av en rolig sak också. min storebror fick en flicka idag och jag blev faster för andra gången. blev så himla glad mitt i allt det ledsna när jocke hörde av sig för att tala om att lilla bianca äntligen hade velat komma ut. generationsbyte i hög grad.


om en stund ska jag åka iväg och hälsa på min (ex)klass ett litet tag, get my mind off it. saknar dem faktiskt, och har inte sett många av dem sen 5 juni. saknar morfar och staffan också, mer idag än någonsin förr, men man får ta tillvara på de man faktiskt har kvar.

tänkte för mig själv för en liten stund sedan att det förmodligen var dags för ett inlägg, kanske ett i glad ton där jag berättar om dagen och slänger in en bild. började istället greja lite med de omtalade bilderna som jag vill ha upp på väggen. medans jag laddade över ett gäng till photoshop började jag rota lite i garderoben efter något att ha på mig på fredag, på morfars begravning. hittade morfars skjorta som mamma har sagt att jag ska få och kunde inte låta bli att slita av mig t-shirten och sätta på mig den. för att känna morfars kläder mot min hud, för att känna morfar in på bara skinnet. och den luktar, den luktar så förfärligt mycket morfar. det är en sak som dör med en människa, en sak som ingen annan människa har eller någonsin kommer få liknande din. och när du dör, då försvinner den bort så fort och så omärkbart att det är läskigt. morfar är död och hans lukt dog med honom. och jag har inte känt den sen den 16 augusti, dagen då jag sist träffade honom - hemma hos honom. hemma hos honom och mormor där lukten finns överallt. i gungstolen, i de små vita kantstötta kaffekopparna, i kepsarna på hyllan i hallen och i kökssoffan och alla tidningarna som ligger på den. på stolen vid skrivbordet i sovrummet där han alltid satt när han betalade deras räkningar och skrev sina brev.

jag tänker inte på lukten när någon dör, på att jag aldrig mer kommer att få känna den. jag tänker på saker som att jag aldrig mer kommer att få se dragen i hans ansikte när han är irriterad på mormor, aldrig mer höra hans röst fråga när fan jag ska ta och växa upp och börja dricka kaffe (vilket han gjort sen jag gick i mellanstadiet) och att jag aldrig mer kommer att få känna känslan i magen när han skrattar åt att jag kallar honom nörd. men att få känna hans lukt i skjortan jag har på mig 16 dagar efter hans död, jag vet inte vad jag ska säga. jag vill ha den på mig föralltid så att jag föralltid har hans lukt med mig, har honom med mig. men lukten kommer att försvinna, den kommer att tyna bort precis som han gjorde. och tillslut kommer den inte att finnas kvar, tillslut kommer den inte längre gå att känna. hur hårt man än trycker tyget mot ansiktet och hur intensivt man än andas in så kommer den så länge jag har på mig den tillslut att lukta precis som jag gör. på ett sätt vill jag ta av mig den och låsa in den i en vakuumlåda så att den alltid kommer att vara exakt precis så som den är nu. men jag förmår mig inte att ta av den. på något vis kan jag inte styra mina händer till att ta bort tyget som får mig att känna morfar, som får mig att känna honom över ryggen och ner längs armarna. och genom näsan rakt in i alla mina sinnen. jag känner lyckan jag kände på studenten, lyckan över stoltheten i hans ögon när han tog mig i hand när jag kom och i kramen jag fick innan han åkte. och jag känner sorgen över att jag aldrig mer kommer att få hålla hans hand i min.


nej, här kan man inte sitta och lipa hela kvällen. nu ska jag ta mammas långa inköpslista och promenera till västertorg.
puss

ligger här i sägen med lite godis som jag snabbt och smidigt övertalade mamma till att köpa till mig på väg hem från mormor. om vartannat känner jag att det börjar lätta lite nu. att ljusare dagar kommer komma snart, även fast det är långt kvar till våren. ibland kan jag le och skratta och för en liten, liten stund glömma bort allt det som är jobbigt just nu. men så ibland dyker det upp något som sänker mig totalt. satt med ryggen mot väggen och med armarna runt mina uppdragna ben på morfars säng idag och tankarna började snurra iväg. det slår mot mig ibland att han faktiskt är död, att han faktiskt aldrig mer kommer ligga och vila på just den där sängen när vi kommer och hälsar på. sådana stunder känns det som att allt bara sipprar mellan mina fingrar utan att jag kan göra något motstånd. i min kropp bara skriker det, det skriker så högt att jag inte kan andas. det river och sliter och drar i mig på insidan medans det på utsidan knappt syns. det syns om man tittar nära, så nära att man ser ett par blanka, panikslagna ögon under luggen och en tår som letar sig ner, ett par axlar som skakar lätt. inget annat syns, hur nära man än kollar. allt skrik och riv kommer aldrig att synas. i alla fall inte så länge jag håller mig borta från självdestruktivitet, och dit hoppas jag att jag aldrig kommer nå. jag skulle inte orka det, för min egen skull. men inte så som ni tror, inte för smärtan. utan för att mammas besvikna ögon som betraktar mig skulle få mig att gå sönder så mycket inuti att jag förmodligen skulle gå av på mitten.

inombords känner jag att lite lättare tider väntar. föraningar, det är vad jag har. och det känns som att tyngden på mina axlar börjar lätta lite. inte riktigt än, men snart.
jag har bara ett par intervjuer och en begravning kvar innan jag kan börja fokusera på framtiden. livet som arbetslöst är så ovisst, jag gillar det inte. älskar att kunna vara spontan och inte ha några måsten. att kunna träffa vänner hit och dit utan att känna att jag borde prioritera skola eller sömn för att nästa dag åka och jobba. men ungefär en dag varannan vecka så har jag ingenting inplanerat och då är jag rastlös efter bara ett par timmar. och när man inte vill röra pengarna på sparkontona så tar de andra pengarna slut ganska snabbt och då känner jag mig så inlåst att jag vill spy. och som arbetslös kommer man ingenstans, man sitter fast. jag vill ut, jag vill träffa människor, jag vill vara på väg någonstans.


orolig kommer jag alltid att vara. bakom skratt och knäppa påhitt är jag alltid orolig. det har jag varit sen två dagar innan valborg det året jag skulle fylla 16. det går och gnolar längst bak i huvudet dygnet runt varje dag, längst bak i hjärtat. det var första gången jag verkligen föll. första gången jag föll så djupt och så mycket på allvar att jag klyschigt nog inte förstod hur jag skulle kunna ta mig upp. hur jag någonsin skulle kunna le igen. hur något någonsin skulle få betydelse igen. och som ett slag i ansiktet bara ramlar det över mig hur onödigt det mesta av det vi gör är. hur vi aldrig riktigt kan ta tillvara på det som är viktigast. och jag vet att när den värsta, hjärtskärande sorgen över morfar har lagt sig kommer jag vara orolig för farmor och mormor. och till och med för farfar, trots att han inte ens vet vem jag är. och när de tre har dött så kommer jag gå och vara orolig för mamma. för pappa. så ja, jag är hela tiden orolig. jag går och bävar inför nästa gång jag kommer falla sådär djupt som jag gör när en människa sipprar genom mina fingrar.

men jag är en glad människa. en glad människa som är lätt att umgås med och som får människor runt mig att vara glada. utåtriktad och positiv och har lätt för att skratta. det har jag fått höra och det gör mig stolt, stolt över mig själv. och även när det är tungt så kan jag på något vis släppa det när jag är med andra och ändå vara glad, ändå vara den glada människa som folk runt omkring mig ser. och det är något jag också är stolt över, att jag inte drar med mig folk i fallet. och att jag kan inse hur lycklig jag är, även om jag inte för tillfället är glad.