dontshednotears

hej.
tänker inte be om ursäkt för dålig uppdatering som alla andra gör. så jävla obetydligt.


det här är andra dagen sen farmor dog. jag har fortfarande inte smällt det riktigt. bearbetar fortfarande att morfar inte finns mer. vet inte riktigt hur jag ska reagera. fast det bara gått två dagar så har jag inga problem att vara glad, att skämta och skratta högt. men någonstans inom mig känns det falskt, känns inte som att jag är glad egentligen. jag vet inte.

det kommer att bli så tyst nu. så tomt. min farmor har alltid funnits bara ett par minuter bort och jag har alltid träffat henne ofta. det var hon som alltid hade första tjing på att barnvakta mig och jonas ända tills vi egentligen var för stora för att ha en barnvakt. det var henne vi gick till efter skolan för att äta nybakade bullar. det var hon som fick en att rensa ogräs trots att det var det tråkigaste man visste. det var hon som gav alla barnbarn tusen kronor varje födelsedag upp till 15årsdagen som sattes in på aktier och fonder så att man skulle ha ett sparkonto. kunna ta körtkort, köpa lägenhet, plugga. hon som hjälpte till med läxor trots att hon själv inte gått i skolan längre än till årskurs sju. hon som alltid försåg hela släkten med rabarberkräm på somrarna och vinbärssaft på höstarna. som alltid hade en nybakad sockerkaka på köksbänken och som alltid tog med sig janssonsfrestelse på julafton.

farmor var som en big mama över hela släkten. hon hade ett stort hus där alla alltid var välkomna. till och med våra kompisar fick komma dit och äta bullar om de ville, alla grannar längs hela gatan. hon höll i alla trådar som håller ihop min släkt. vet allt om alla och tvekar inte en sekund att börja prata om vad som helst med vem som helst, även om det handlar om saker som man egentligen inte pratar högt om.
för min pappa, min storebror och min lillebror var hon moder jord. den enda människan i hela världen som var felfri och ingen annan kvinna kommer någonsin kunna mäta sig med henne. jag vet att om det här är tungt för mig är det tyngre för dem och jag önskar att jag kunna göra något, säga något. underlätta för dem, ta lite av deras smärta och lägga på mitt hjärta. men jag kan inte det, man kan inte alltid blåsa på såren och sätta på ett plåster. man kan inte sätta plåster på smärta som kommer inifrån. man kan inte göra ett skit mot sådan smärta, man kan bara le tillbaka och fortsätta framåt.


bara lite tankar såhär två dagar efter att döden återigen härjar i mitt liv, två dagar efter att döden återigen är det enda som snurrar bland mina tankar. jag kommer skriva ett till inlägg senare, ett inlägg om viktighet. ett inlägg om saker som inte är lika obetydliga som den här bloggen.