dontshednotears

idag är det den 29 december, imorgon är det den 30onde och dagen efter det är den sista dagen på det här året. 2009,
mitt tvåtusennio.
här kommer mitt års-inlägg.

det har hänt mycket iår, otroligt mycket. ett år tar så lång tid men är samtidigt så kort,
365 dagar.
när det här året började var jag 18 år och fem dagar gammal,
2009 var mitt första år som min egen.

januari. jag började mitt år boendes i stockholm med petra, i slutet av 2008 fick jag chansen att uppleva flytta-hemifrån-livet på söder, jag tog den och jag älskade varenda dag av det. när jag kom tillbaka till stockholm och lägenheten med petra igen (efter julen som spenderats i uppsala) gick vi raka vägen till east street och jag började mitt liv som myndig med att trotsa mina föräldrar och ta hål i tungan.
att sedan i februari flytta hem igen kändes mer som ett steg i fel riktning än något annat. det var som att jag fick något som sedan barskt togs ifrån mig igen.
mars, april, maj var fyllda av fest och förkänningar. jag åkte på studentkryssning med tjejerna och aleks och jag upplevde min egen studenskiva tillsammans med klassen (och insåg att hela världen har hört om min fisk-miss). när jag var tre år tog min storebror studenten, han var så vuxen då. det här året tog jag studenten. frihetskänslorna som virrvlade runt i kroppen den dagen var helt otroliga, men vuxen kan jag inte säga att jag kände mig. fri, men inte vuxen. jag känner mig fortfarande inte vuxen idag och kommer nog inte göra det förens jag är färdigutbildad och inser att jag har en egen familj. om ens då.

i slutet av juni åkte jag till london med mina favoriter. det blev en kick-ass resa och jag längtar tills vi åker tillbaka. vi har inte planerat någon men jag är säker på att vi kommer åka tillbaka en vacker dag. alla 6, tillsammans. det här året har gjort oss så tajta som jag knappt trodde var möjligt.
i juli tog jag körkort, också det något som skrek frihet. jag frigör mig från alla barnfasoner, ett litet steg i taget.
i augusti åkte jag till usa med petra, till los angeles och mina släktingar. träffade många av dem för första gången. en av de bästa sakerna med den resan var att jag själv tog kontakt med dominique och karen, att jag själv bokade biljetterna, att jag själv tog mig dit, för mina egna pengar. det är stort att göra sådana saker själv i början. men det var skönt att jag aldrig var helt själv, att jag hade petra - och att jag fortfarande har.

september, när jag kommit hem från la blev det däremot tyngre. man ska känna att man lever. hela året hade hittills gått som i ett enda glädjerus. den 17e åkte morfar in till sjukhuset för att han kände sig konstig, den 19e ramlade han och blev halvsidesförlamad och kunde varken prata eller äta och knappt andas själv. den 11 oktober gick han bort och det var nog det värsta jag någonsin gått igenom. det som inte dödar det härdar, livets ironi att någon annan måste dö för att jag ska bli härdad.
samma dag som morfars begravning hölls föddes min storebrors andra barn. mitt hjärta bara växer och växer. under hösten tog jag även mina sista sparpengar och köpte mig en ny telefon. you got to keep on walking.

jag fick under hösten också känna på hur det är att vara arbetslös, tillsammans med ungefär varannan människa i min ålder. kan helhjärtat säga att jag avskyr att vara arbetslös, det är som att sitta fast och som att inte kunna ta sig någonstans. här har vi största anledningen till att jag tog ett ganska korkat beslut för bara ett par veckor sedan. det är korkat eftersom när jag kommer hem i mars har jag missat chansen att plugga under våren. och får jag coop (peppar peppar) så börjar det inte förens någon gång mellan maj-sept. sämst att behöva vänta så länge, så onödigt.
mitt korkade beslut är just nu även mitt bästa. jag har vågat göra något som jag aldrig gjort förut, det gör mig stark och jag älskar att det är mitt beslut och ingen annans. jag har tagit kontakt med en människa jag aldrig träffat förr, lånat 10 000 av min pappa och sålt aktier för 3 000 för att kunna åka och träffa henne. i asien. ska vara borta i ett par månader och bara leva livet. skapa erfarenheter, minnen, historier att berätta för mina barnbarn. jag ska lära mig mer om mig själv och jag ska uppleva mitt sista jävla äventyr och det ska bli kung.

som nästan alla år så får man nya vänner och man tappar några. man lär sig saker om sig själv och man lär sig om andra. man ser vilka som är värda en själv och vilka som inte är det, vilka man passar ihop med. vilka man behöver bli av med för att klara sig, och vilka man behöver ha nära sig för att kunna vara sig själv. glider ifrån några och växer ihop med andra. maria källman, lisa crondahl, erik lindmark, victor sellén och melina busch.

för att summera var början av året fullt av fest, utgångar, fyllor. och jag kan inte säga att sommaren blev något annorlunda. det var först framåt hösten som det lugnade ner sig, som jag var tvungen att lugna ner mig. jag har under året insett livsavgörande saker, att jag som förra året inte ens visste ifall jag ville ha barn överhuvudtaget nu vill ha flera stycken inom ett par år. jag som aldrig har vetat vad jag vill göra i mitt liv nu vet vad jag vill utbilda mig till, vad jag vill jobba med i många många år framöver. jag har insett att jag vill vara vild och galen nu, och att jag i framtiden vill leva något slags svenssonliv.

i slutet på 2008 skrev jag här på dontshednotears "09, give me your best shot". kan inte säga annat än fan 09 gav mig sitt bästa, verkligen! inlägget ligger inte under den här kategorin för att jag är ledsen, tvärtom är jag glad. känner mig lyckligt lottad på många plan i livet och känner någon slags sötma över att få ha huvudrollen i mitt eget liv. det här året har jag gjort det man ska göra när man har blivit myndig. jag har gjort mina egna val och bestämt över mig själv, i alla aspekter.

jag har växt så mycket som människa det här året. insett vad man måste släppa, när man måste vara den vuxna, när man måste förlåta och gå vidare.
sen tror jag att mina tuttar har växt också faktiskt.