dontshednotears

jag har fått en kommentar som jag skulle vilja svara på. första tanken var att maila men eftersom personen i fråga är anonym vet jag inget annat sätt än att svara såhär.

anonym om you're my wonderwall but your soul slides away, 21 mars, 17:57

hur överlever man? jag har en väldigt nära släkting som är sjuk och inte kommer att bli frisk, någonsin. vaknar, somnar, lever med en ångest som är obeskrivlig. hur känns det när en farmor/farfar/mormor/morfar försvinner? går det hemska över?

jag kan inte svara för hur det kommer kännas för dig när din släkting går bort, men jag kan svara för hur det känns för mig.
jag kan börja med att säga att det inte är riktigt samma person som överlever, en liten del av en själv följer med den avlidne ner i graven. jag tror att man formas otroligt mycket som människa när tragedier som döden huserar i ens liv. man lär känna sig själv och resterande i sin familj bättre, man kommer närmare varandra.
och nej, det hemska går inte över. trots att det snart är 4 år sen min morbror dog är det fortfarande lika hjärtskärande känslor som svallar upp när jag tänker på det, när jag tänker på honom och på allt vi aldrig hann prata om. så nej det hemska går inte över, men man lär sig leva med det. man lär sig leva med allt det osagda och man lär sig en läxa. passa på att tala om allt det du vill att dina nära ska veta, tala om för dem hur mycket du älskar dem medans du har chansen, medans ni båda finns kvar i samma värld.

det blir dagens visdomsord på den också.