dontshednotears

det finns en kvinna som jag hatat. hata är ett starkt ord men i flera år har jag hatat dig. jag har hatat nästan allt som kommit ut ur din mun. alla ord om mig, och framför allt alla ord om min mamma. jag ryggar tillbaka när jag tänker på hur dåligt du fått mig att må vissa gånger. jag var bara ett barn.

du skulle börja grina om du visste vad folk sa om dig bakom din rygg. den sitter djupast i ryggmärgen, den har jag tänkt på under många timmar när jag gömt mig under täcket och den kommer som ett hårt knytnävsslag rakt i magen ibland. hur tänkte du när du sa så till mig? hur gammal var jag? jag kommer inte ihåg, man blandar så lätt ihop efter några år. man har ett minne här och ett minne där, utan att egentligen kunna placera ut dem på en tidslinje. jag är inte en sån som kommer ihåg namn, dagar eller vad jag hade på mig. jag kommer ihåg ansikten, lukter, vad jag kände. kan du tänka dig hur det kändes att få höra något sånt, att jag skulle börja grina om jag visste vad folk sa om mig? eller du kanske vet hur det känns, du kanske själv har vuxit upp med sådana ord? är det anledningen till att du är den du är?

en del saker har satt sina spår i min kropp. som att jag nästan alltid håller en hand framför ansiktet när jag skrattar. jag känner mig som fulast när jag är som gladast och jag måste hålla för, skydda era ögon från att se hur jag ser ut. det är ingenting jag tänker på längre, det har blivit en reflex. ibland skäms jag över den, men den sitter kvar.

jag skyller absolut inte min dåliga relation med min pappa på dig. ni var två vuxna i allt kaos och det var han som aldrig ställde upp, han som aldrig fanns vid min sida, som aldrig lyssnade klart på min synvinkel - för den spelade egentligen aldrig någon roll i slutändan. vad det än gällde hade han redan bestämt vems felet var, vem man skulle skylla på. när ni började smyga runt och flytta in hos oss och jag talade om för pappa att jag inte ville det, då talade han om att det skulle vara mitt fel om han aldrig kunde hitta någon ny att leva med efter mamma. tro mig, man vill inte ha skulden till att en människa är ensam. jag var nio år när min pappa sa så till mig, jag hade inte ens fyllt tvåsiffrigt. och om jag visste det jag vet idag, då hade jag inte brytt mig ett skvatt om ifall han skulle få leva ensam i resten av sitt liv. om jag visste det jag vet idag, då hade jag vetat om att han förtjänar att aldrig mer få känna tvåsamhet.

du har matat in så mycket skit i min alldeles för unga hjärna, tryckt ner det i halsen på mig. jag hoppas att du är en av den här bloggens regelbundna anonyma läsare, så att du läser det här och ser hur du inte kan trycka ner ett enda ord i min hals längre. för jag kräks, jag kräks upp allt som du någonsin har sagt till mig.
och jag tror att du är osäker, att du är rädd för att jag är säkrare i mig själv idag än du någonsin varit. att du aldrig kan få mig att må så dåligt som du måste göra på insidan, under den där krackelerande fasaden du byggt upp under så många år.

jag gick igenom alla mina tonår med att känna mig ful och äcklig. jag var så oproportionerlig sa du, stora tänder, för lång rygg, spindelben. att jag inte hade några former. idag skulle min kropp kunna vara en modells ifall jag ville men när jag kollar mig i spegeln ibland känner jag mig så ful att jag inte vill visa mig för folk. det är lättare att tyst ta emot och tro på en förolämpning än en komplimang, därför har det aldrig riktigt spelat någon roll hur många som sagt bra saker om mig. dina nedvärderande ord har alltid vägt tyngre. men dina ord var inte alltid sanna, jag vet det idag. idag.

idag står jag här med min alldeles för långa och oproportionerliga rygg som profilbild på facebook och jag önskar att hela världen kan se den, att hela världen kan se att den duger helvetes bra och att den kickar ass precis som den är!


det finns en kvinna som jag tycker synd om, som måste ha så dåligt självförtroende att hon måste misshandla ett barn verbalt för att kunna leva. jag tycker synd om dig!