dontshednotears

afyfan, det där var inte det lättaste jag har gjort. men det var fint, och för att vara så gammal som du var så var det många som kom. vill man se hjärtskärande sorg mitt framför ögonen på en ska man garanterat husera runt på älskade människors begravningar. fina tal hölls från gamla vänner som berättade om sattyg du gjort när du var liten och om vilken fin man du blev. att gå upp där i kyrkan för att säga hej då, det är nog ändå det svåraste. det snurrar massor med tankar i mitt huvud sådana gånger, så många tankar men inte ett enda hej då. det är svårt att säga hej då till en människa som på ett sätt redan är borta samtidigt som den aldrig riktigt kommer att försvinna helt. det känns så fel att jag ska stå där och säga hej då till dig när jag vet att du fortfarande är med mig när jag går ut därifrån. precis som att staffan satt bredvid mamma och höll hennes hand idag, i bänkraden längst fram. för det är så det ska vara, närmast anhöriga längst fram. de enda som satt längre fram var mormor, och olle för att hon skulle slippa sitta själv.
första gången jag grät på staffans begravningsdag var när vi skulle parkera bilen utanför kyrkan och likbilen körde upp och parkerade bredvid oss. det kändes bara så in i helvete fel att han skulle ligga i den där bilen, han som alltid var så full av liv. det fick det att vända sig i magen på mig och allt jag ville var att vända om och åka hem för att gömma mig under täcket och förneka att han dött från första början. och det känns fortfarande fel att han är död, orättvist på något sätt. men sen när skulle cancer vara rättvist? första gången jag grät idag var när jag gick in i kyrkan och möttes av kistan, kistan där morfars skal ligger. skal för att det egentligen inte är morfar som ligger där i, utan bara hans kropp - helt tom och utan dig, utan din själ.
och det slog mig att jag inte ens nått 19 års ålder och har redan suttit längst fram i kyrkan två gånger för att visa respekt för och ta farväl av en familjemedlem. jag kan räkna till 12 stycken i min familj nu, på mammas sida. två stycken av 14 har lämnat mig.
en annan sak som slog mig idag är att ingenting längre är till min morfar, utan det är till minne av honom. på korten till alla blommor vid graven - till minne av, alla skänkta gåvor till olika fonder - till minne av, alla som var där för att visa sin sorg - till minne av.

sen vill jag dela med mig av en rolig sak också. min storebror fick en flicka idag och jag blev faster för andra gången. blev så himla glad mitt i allt det ledsna när jocke hörde av sig för att tala om att lilla bianca äntligen hade velat komma ut. generationsbyte i hög grad.


om en stund ska jag åka iväg och hälsa på min (ex)klass ett litet tag, get my mind off it. saknar dem faktiskt, och har inte sett många av dem sen 5 juni. saknar morfar och staffan också, mer idag än någonsin förr, men man får ta tillvara på de man faktiskt har kvar.