dontshednotears

ligger här i sägen med lite godis som jag snabbt och smidigt övertalade mamma till att köpa till mig på väg hem från mormor. om vartannat känner jag att det börjar lätta lite nu. att ljusare dagar kommer komma snart, även fast det är långt kvar till våren. ibland kan jag le och skratta och för en liten, liten stund glömma bort allt det som är jobbigt just nu. men så ibland dyker det upp något som sänker mig totalt. satt med ryggen mot väggen och med armarna runt mina uppdragna ben på morfars säng idag och tankarna började snurra iväg. det slår mot mig ibland att han faktiskt är död, att han faktiskt aldrig mer kommer ligga och vila på just den där sängen när vi kommer och hälsar på. sådana stunder känns det som att allt bara sipprar mellan mina fingrar utan att jag kan göra något motstånd. i min kropp bara skriker det, det skriker så högt att jag inte kan andas. det river och sliter och drar i mig på insidan medans det på utsidan knappt syns. det syns om man tittar nära, så nära att man ser ett par blanka, panikslagna ögon under luggen och en tår som letar sig ner, ett par axlar som skakar lätt. inget annat syns, hur nära man än kollar. allt skrik och riv kommer aldrig att synas. i alla fall inte så länge jag håller mig borta från självdestruktivitet, och dit hoppas jag att jag aldrig kommer nå. jag skulle inte orka det, för min egen skull. men inte så som ni tror, inte för smärtan. utan för att mammas besvikna ögon som betraktar mig skulle få mig att gå sönder så mycket inuti att jag förmodligen skulle gå av på mitten.

inombords känner jag att lite lättare tider väntar. föraningar, det är vad jag har. och det känns som att tyngden på mina axlar börjar lätta lite. inte riktigt än, men snart.
jag har bara ett par intervjuer och en begravning kvar innan jag kan börja fokusera på framtiden. livet som arbetslöst är så ovisst, jag gillar det inte. älskar att kunna vara spontan och inte ha några måsten. att kunna träffa vänner hit och dit utan att känna att jag borde prioritera skola eller sömn för att nästa dag åka och jobba. men ungefär en dag varannan vecka så har jag ingenting inplanerat och då är jag rastlös efter bara ett par timmar. och när man inte vill röra pengarna på sparkontona så tar de andra pengarna slut ganska snabbt och då känner jag mig så inlåst att jag vill spy. och som arbetslös kommer man ingenstans, man sitter fast. jag vill ut, jag vill träffa människor, jag vill vara på väg någonstans.


orolig kommer jag alltid att vara. bakom skratt och knäppa påhitt är jag alltid orolig. det har jag varit sen två dagar innan valborg det året jag skulle fylla 16. det går och gnolar längst bak i huvudet dygnet runt varje dag, längst bak i hjärtat. det var första gången jag verkligen föll. första gången jag föll så djupt och så mycket på allvar att jag klyschigt nog inte förstod hur jag skulle kunna ta mig upp. hur jag någonsin skulle kunna le igen. hur något någonsin skulle få betydelse igen. och som ett slag i ansiktet bara ramlar det över mig hur onödigt det mesta av det vi gör är. hur vi aldrig riktigt kan ta tillvara på det som är viktigast. och jag vet att när den värsta, hjärtskärande sorgen över morfar har lagt sig kommer jag vara orolig för farmor och mormor. och till och med för farfar, trots att han inte ens vet vem jag är. och när de tre har dött så kommer jag gå och vara orolig för mamma. för pappa. så ja, jag är hela tiden orolig. jag går och bävar inför nästa gång jag kommer falla sådär djupt som jag gör när en människa sipprar genom mina fingrar.

men jag är en glad människa. en glad människa som är lätt att umgås med och som får människor runt mig att vara glada. utåtriktad och positiv och har lätt för att skratta. det har jag fått höra och det gör mig stolt, stolt över mig själv. och även när det är tungt så kan jag på något vis släppa det när jag är med andra och ändå vara glad, ändå vara den glada människa som folk runt omkring mig ser. och det är något jag också är stolt över, att jag inte drar med mig folk i fallet. och att jag kan inse hur lycklig jag är, även om jag inte för tillfället är glad.