dontshednotears

det gör så ont nu. så jävla helvetes ont. det bara vrider och sliter inuti och jag vet inte vart jag ska ta vägen. jag ser inte skärmen för alla tårar. det är som en stor svart jävla ångestklump i magen, i lugnorna, i hjärtat. i hela mig. jag har så svårt att andas.

det första jag känner när jag vaknar är saknad och det första jag tänker på är att hon inte finns längre. varje morgon sen hon dog har det varit så. utom idag, imorse var inte min första tanke att hon inte finns längre och på något vis var det skönt, det kändes som att det skulle börja lätta lite nu. men när jag var på väg hem från mina ärenden idag så åkte jag förbi rosendals brandstation och genom norby. jag tänkte att jag bara skulle svänga förbi och prata en liten stund. som ett slag rakt över ansiktet. som att någon sparkar mig när jag ligger ner. jag kan inte åka förbi en snabbis. jag kan inte det. jag kan aldrig mer göra det. aldrig mer mötas av att hon sitter framför tvn och sover eller sitter i köket och äter eller ligger i sängen och lyssnar på radion. aldrig mer. för hon kommer aldrig mer att finnas där. aldrig mer somna i fotöljen framför tvn. aldrig mer äta mat i det kök där jag suttit så många gånger, där jag suttit mitt emot henne ända sen jag var så liten att jag inte nådde ner med fötterna till golvet, aldrig mer sitta mitt emot henne och lyssna på hur hon cyklade mellan svettis och. och vart? jag kommer inte ens ihåg. jag kommer inte ihåg och jag är en så värdelös människa. hon har ju berättat det så många gånger. jag ser framför mig hur hon berättar om hur hon cyklade mellan två jobb varje dag, mellan svettis och. mellan svettis och vad?


nu ska jag gå och dränka mina tårar i duschen och sen ska jag gå och sova och önska att jag slipper vakna imorgon, önska att jag aldrig mer vaknar. jag har aldrig haft sån här ångest förut. det är så jävla svårt att andas nu. ångesten är ivägen, den är som ett rep som drar åt runt luftstrupen. som att jag ligger under en stor sten som tynger ner bröstkorgen, som knäcker mina revben och som försöker spränga mitt hjärta. jag har så svårt att andas.

jag hoppas att hon visste om hur viktig hon var, hur viktig hon fortfarande är.