dontshednotears

tänkte för mig själv för en liten stund sedan att det förmodligen var dags för ett inlägg, kanske ett i glad ton där jag berättar om dagen och slänger in en bild. började istället greja lite med de omtalade bilderna som jag vill ha upp på väggen. medans jag laddade över ett gäng till photoshop började jag rota lite i garderoben efter något att ha på mig på fredag, på morfars begravning. hittade morfars skjorta som mamma har sagt att jag ska få och kunde inte låta bli att slita av mig t-shirten och sätta på mig den. för att känna morfars kläder mot min hud, för att känna morfar in på bara skinnet. och den luktar, den luktar så förfärligt mycket morfar. det är en sak som dör med en människa, en sak som ingen annan människa har eller någonsin kommer få liknande din. och när du dör, då försvinner den bort så fort och så omärkbart att det är läskigt. morfar är död och hans lukt dog med honom. och jag har inte känt den sen den 16 augusti, dagen då jag sist träffade honom - hemma hos honom. hemma hos honom och mormor där lukten finns överallt. i gungstolen, i de små vita kantstötta kaffekopparna, i kepsarna på hyllan i hallen och i kökssoffan och alla tidningarna som ligger på den. på stolen vid skrivbordet i sovrummet där han alltid satt när han betalade deras räkningar och skrev sina brev.

jag tänker inte på lukten när någon dör, på att jag aldrig mer kommer att få känna den. jag tänker på saker som att jag aldrig mer kommer att få se dragen i hans ansikte när han är irriterad på mormor, aldrig mer höra hans röst fråga när fan jag ska ta och växa upp och börja dricka kaffe (vilket han gjort sen jag gick i mellanstadiet) och att jag aldrig mer kommer att få känna känslan i magen när han skrattar åt att jag kallar honom nörd. men att få känna hans lukt i skjortan jag har på mig 16 dagar efter hans död, jag vet inte vad jag ska säga. jag vill ha den på mig föralltid så att jag föralltid har hans lukt med mig, har honom med mig. men lukten kommer att försvinna, den kommer att tyna bort precis som han gjorde. och tillslut kommer den inte att finnas kvar, tillslut kommer den inte längre gå att känna. hur hårt man än trycker tyget mot ansiktet och hur intensivt man än andas in så kommer den så länge jag har på mig den tillslut att lukta precis som jag gör. på ett sätt vill jag ta av mig den och låsa in den i en vakuumlåda så att den alltid kommer att vara exakt precis så som den är nu. men jag förmår mig inte att ta av den. på något vis kan jag inte styra mina händer till att ta bort tyget som får mig att känna morfar, som får mig att känna honom över ryggen och ner längs armarna. och genom näsan rakt in i alla mina sinnen. jag känner lyckan jag kände på studenten, lyckan över stoltheten i hans ögon när han tog mig i hand när jag kom och i kramen jag fick innan han åkte. och jag känner sorgen över att jag aldrig mer kommer att få hålla hans hand i min.


nej, här kan man inte sitta och lipa hela kvällen. nu ska jag ta mammas långa inköpslista och promenera till västertorg.
puss