dontshednotears

ikväll saknar jag petra, jag saknar tiden vi bodde i sthlm och hon spelade winnerbäck varje dag. sitter och lyssnar på alla de där låtarna hon spelade trots att hans musik är rätt långt ifrån den gangsterrap jag i vanliga fall lyssnar på.
de senaste dagarna har jag läst mycket gamla inlägg här på dontshednotears, och alla de tankarna om att jag börjar bli för gammal och att det är rätt töntigt att blogga är som bortblåsta. fan vilken känslostorm det är att gå tillbaka och minnas. och all respons jag fått, jag har till och med fått ett och annat sms för några veckor sen, sms där det stod tack för att du skriver igen.
det här hittade jag nyss, skrivet 29 september 2009. 12 dagar innan morfar dog.

ikväll är mina tända ljus för farmor, idag var det ett år sen hon gick bort

blir så ledsen och besviken ibland
trodde empati var något de flesta besatt

idag har min mormor varit ensam i ett år. i 365 dagar.
det känns som att hon har blivit hundra år äldre under den tiden.

jag saknar dig!

jag vet inte vad jag ska göra längre. paniken tar strypgrepp runt min hals. det dunkar överallt, liksom blixtrar under ögonlocken. jag skakar. ångesten är öronbedövande tyst, den lämnar endast kvar ljudet av min nakna hud mot lakanet, min kropp som vrider sig av smärta. jag blir lika förvånad varje gång det där hjärtskärande faller över mig, jag tappar andan. försöker syresätta kroppen, hjärnan. vill tänka klart. in, ut. försöker andas lugnt men det blir inget annat än hastiga inandningar, jag kippar efter luft. jag minns inte längre hur det känns att somna utan smaken av salt från tårar som letat sig ner till mina läppar, utan det där pulserande kvävande som kan liknas vid mensvärk. lisa berättade om någon som sagt att det är bra att sakna.
jag förstår honom inte.

du har visat mig vad kärlek är, och du vet nog inte ens om det själv. du vet nog inte mycket alls om det jag berättar nu. jag trodde inte på kärlek innan jag träffade dig. jag trodde på ensamhet, med tvåsamhet emellanåt. inget förevigt. och jag kommer aldrig att lova dig resten av mitt liv.
men
just nu är jag din.

kärlek vid första ögonkastet finns inte i min värld. men aldrig har någon varit så nära som du. och aldrig har något känts så rätt som vi,
som du och jag.

finns det något finare än kvällssol egentligen?

jobbet idag gick bra.. eller det gick väl liksom som vanligt. fick testa på lite nya grejer också, känns bra. åkte direkt från jobbet hem till olle där mamma stog och grillade för fullt. jonas kom cyklandes också med lite dricka och sånt och sen käkade vi. grillad entrecote, färskpotatis och sallad, morötter och sockerärtor som vi plockade från mammas odlingar (haha så fult ord). så in i helvete gott så man nästan ramlar ihop. fick skjuts hem på jontes cykel och nu sitter jag här och känner hur trött jag är i både huvudet och fötterna. ska bli så skönt att bara krypa ner i soffan bredvid mamma och kolla på någon dålig film och äta kastrullpopcorn ikväll. helt jävla otroligt fin kväll kommer det bli, alldeles lagom för en pensionär som mig.

en grej med mig numera är att jag lätt blir rastlös när jag planerar att inte göra något alls en dag eller en kväll, när jag planerar att ta det lugnt med enbart mig själv. för att tagga ner lite liksom och inte stressa hela tiden. men den senaste tiden har sådana tillfällen enbart gjort mig mer stressad. det känns som att det fattas något. och det gör det, min farmor fattas mig något så otroligt mycket. det känns som att det var ett tag sen jag åkte och hälsade på henne nu och att jag behöver min dos av äppelsockerkaka och norbyskvaller. det känns som att det är dags att åka och hälsa på henne, knacka på altandörren så hon vaknar med ett ryck där hon sitter och sover i fotöljen. så istället för att bli lugnare i kroppen så blir jag stressad i själen, det är så svårt att ta sig tid till att hälsa på någon som inte längre finns. och ibland känner jag ett sånt starkt behov av att åka till hennes grav för att få någon slags tillfredsställelse. det är det närmaste jag kan komma henne nu, en grå sten med hennes pappas namn på. men man möts inte av jordens största leende av en gravsten, man möts inte i dörren av tusentals frågor och man blir inte avbruten när man svarar på dem. och det enda jag kan göra när jag är vid graven är att svälja mina egna tårar och spänna hela kroppen som i ett försök att hålla ångesten utanför. det är alldeles för klyschigt att stå och kippa efter andan på en kyrkogård.

för ett år sedan hade jag fyra pigga mor- och farföräldrar. i oktober kämpade min morfar fram sitt sista andetag, så väntat efter tre veckor som invalid men ändå så plötsligt. så overkligt. min världens finaste morfar vars ögon aldrig mer kommer att le mot mig på det där enkla sätt som bara ett par ögon i hela världen någonsin kunde göra. inte ens fyra månader efter det trillar farmor över kanten till det liv hon alltid levt. och den stora kärlek och trygghet som alltid omfamnade mig när hon höll om mig ligger nu nedgrävd i jorden. det hade varit så skönt att kunna åka dit nu, till det hus som vi inte längre äger. det hus som inte längre är det hus som jag vuxit upp i, som är helt annorlunda.
för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 6 år igen, att morfar skulle smyga ner en polkagris i min hand precis före maten fast han visste att mamma skulle bli arg. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 7 år igen, att jag hade badat i farmors gula badkar. att jag klev upp och fick ett alldeles för stort badlakan runt mig, att farmor skulle torka mitt hår så där varsamt som ingen annan någonsin gjort. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 8 år igen, att jag satt med jonas under buskarna i trädgårdens hörn och låtsades plocka upp alla kottar som hade ramlat ner från tallen, den tall som alltid varit världens högsta för mig. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 10 år igen, att jag satt i fram på sparken medans farmor sparkade oss till ica för att tjuvsmaka vindruvor, och sen till malmabergsväg för att mata josefines kanin stampe. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 11 år igen, att morfar tar fram en skål med riktiga hallon som vi ska äta till våfflorna bara för att det är godare än sylt. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 14 år igen, att jag sitter i farmors kök och äter sockerkaka med äppelbitar och farmor fuskar i det kortspel vi spelar. för första gången i mitt liv önskar jag att jag var 17 år igen, att jag sitter bredvid morfar och dricker saft med sked och hör hur han skrattar så klingande och ärligt trots att livet aldrig gett honom medvind.
för hundratusende gången de senaste åtta månaderna önskar jag att du inte hade tagit med dig livsgnistan i mormors ögon när du gick.

för första gången i mitt liv
längtar jag tillbaka
jag längtar tillbaka i varenda en av de tårar som långsamt rinner ner längs mina kinder

jag är så trasig.
så trasig och otillräcklig.
jag vet inte ens hur jag ska göra för att hjälpa.

vad jag borde säga.. och vad som verkligen behöver bli sagt.
det är två helt skilda saker, och jag har inte svaret på något av dem.


livet tar hårt på mig nu.

jag är så trasig.
jag har både min mamma och min pappa kvar
både jonas och joakim
vad fan har jag att vara trasig för?

det här är bara ord,
och det kommer alltid bara att vara ord.
det finns ingenting mer att ge till en text, än ord.

sanna har skrivit att hon vill kunna trolla allt tillrätta och moa har skrivit att ni ska klara er igenom det tillsammans. sannas sätt vore drömmen men tyvärr är moas sätt det bästa man kan göra i den verklighet vi lever i. klara sig igenom, gå vidare, överleva. tillsammans.
jag vet att du inte längre har hela din familj kvar, men du har en stor del av den precis vid din sida. även om det är svårt att se det nu så kommer det vara det viktigaste i det långa loppet. du har en hel drös med vänner och jag vet att du trots detta kan känna dig ensammast i världen och jag vet att nu kommer det att kännas en miljard gånger värre. vi är lika på den punkten du och jag, ensamma mitt bland alla våra vänner. men jag hoppas att du vet hur älskad du är, för det är du. riktigt jävla älskad, av så många människor.

jag önskar att du slapp känna den smärta som jag så väl känner igen, den smärta som trycker ihop bröstkorgen tills ångesten gjort din blick dimmig och så full av tårar att du inte längre kan se, den smärta som drar och sliter på insidan och gör att förmågan att andas inte längre kommer per automatik. man måste kämpa för att andas och man måste kämpa för att orka fortsätta leva. jag önskar att jag kunde kasta all smärta åt helvete.

jag älskar dig och jag tänker på dig hela tiden!

i'm always surrounded by your embrace
i pray everyday it won't fade away
standing in the light of your halo
i got my angel now

28 april 2006
jag hatar första halvan av 2006
jag var femton år och fick lära mig hur hårt livet kunde skrapa mitt ansikte i gruset
jag hatar av hela min själ att du inte finns längre
att du inte funnits på så länge
det har hänt så mycket som jag vill berätta för dig
dela med dig
jag har vuxit upp och jag vet att du skulle älska att se hur jag kämpar
jag hatar av hela min själ att allt kommer att förbli lika osagt idag
som det var igår
och som det kommer att vara imorgon, i övermorgon

sitter här och funderar på om jag ska våga dela med mig av min hemliga dröm för er.. och jag tror nog att jag är redo att göra det. ni som känner mig blir nog inte alls förvånade, medans ni som inte känner mig nog kommer tycka att jag bara blir ballare och ballare för varenda inlägg.

min dröm består av att flytta till new york och plugga engelska samt plocka upp dansen där jag lämnade den förra vintern. förstår ni hur sjukt grymt det hade varit att bo i någon liten lägenhet i soho eller på lower east side. hänga på times square på lördagskvällarna och bara dansa skiten ur sig samtidigt som man blir grym på engelska? yeyewowwow, hur långt kan man gå?

 

"jag gillar begravningars sätt att låta en hinna vänja sig och sedan ger något slags avslut. nu längtar jag efter våren och efter att få vara bara lättsam igen. att allt det sorgsna ska ha smält bort lite med snön.
jag vet varför jag varit deppig, varför jag är ledsen. chocken från farmor har börjat lägga sig och jag börjar inse vad som faktiskt har hänt. det är så svårt att förklara men ändå så lätt. när jag svarade i telefonen på morgonen förra tisdagen så förstod jag direkt att hon var död. hela den dagen visste jag att hon var död. men det var först i slutet av veckan jag insåg att hon faktiskt inte fanns mer. att hon aldrig mer kommer att finnas. att jag aldrig mer kommer se henne, känna hennes lukt, aldrig mer höra henne babbla om alla möjliga tanter och farbröder som jag inte har en aning om vilka dem är."
citerar mig själv -dontshednotears, 18 februari


det finns så många jag saknar.
jag saknar hela min familj, trots att många av dem fortfarande är vid liv. trots att jag träffat de flesta för inte alls länge sen. jag saknar mamma och pappa, jonas, jocke och farmor. jag saknar olle och eva och josefine. ossian, staffan och hela familjen brunk. jag saknar ingegerd och maria, mathilda, madeleine, hannah och moa. lisa och sanna och morfar.
jag saknar närheten från christoffer och vafan,
jag saknar till och med petra trots att hon bara ligger en meter ifrån mig.


"som ett slag rakt över ansiktet. som att någon sparkar mig när jag ligger ner. jag kan inte åka förbi en snabbis. jag kan inte det. jag kan aldrig mer göra det. aldrig mer mötas av att hon sitter framför tvn och sover eller sitter i köket och äter eller ligger i sängen och lyssnar på radion. aldrig mer. för hon kommer aldrig mer att finnas där. aldrig mer somna i fotöljen framför tvn. aldrig mer äta mat i det kök där jag suttit så många gånger, där jag suttit mitt emot henne ända sen jag var så liten att jag inte nådde ner med fötterna till golvet, aldrig mer sitta mitt emot henne"
-dontshednotears, 11 mars

"för min pappa, min storebror och min lillebror var hon moder jord. den enda människan i hela världen som var felfri och ingen annan kvinna kommer någonsin kunna mäta sig med henne. jag vet att om det här är tungt för mig är det tyngre för dem och jag önskar att jag kunna göra något, säga något. underlätta för dem, ta lite av deras smärta och lägga på mitt hjärta. men jag kan inte det, man kan inte alltid blåsa på såren och sätta på ett plåster. man kan inte sätta plåster på smärta som kommer inifrån, man kan bara le tillbaka och fortsätta framåt.
bara lite tankar såhär två dagar efter att döden återigen härjar i mitt liv, två dagar efter att döden återigen är det enda som snurrar bland mina tankar."
-dontshednotears, 11 februari


klicka gärna in på oktober2009s inlägg och läs om morfar, det är så mycket där i mina texter som jag är oerhört stolt över. de orden har kommit raka vägen från mitt hjärta. tanken på att jag inte bara får mig själv att börja grina när jag läser där utan även folk jag inte känner är himlastormande.
och tanken på att jonas kan lukta så fruktansvärt likt morfar ibland är både hjärtskärande hemskt och hjärtskärande underbart, som en liten, liten länk till det till skillnad från nu sorglösa liv jag en gång levt.


the touch of your hand says you'll catch me wherever i fall