dontshednotears

finns det något finare än kvällssol egentligen?

jobbet idag gick bra.. eller det gick väl liksom som vanligt. fick testa på lite nya grejer också, känns bra. åkte direkt från jobbet hem till olle där mamma stog och grillade för fullt. jonas kom cyklandes också med lite dricka och sånt och sen käkade vi. grillad entrecote, färskpotatis och sallad, morötter och sockerärtor som vi plockade från mammas odlingar (haha så fult ord). så in i helvete gott så man nästan ramlar ihop. fick skjuts hem på jontes cykel och nu sitter jag här och känner hur trött jag är i både huvudet och fötterna. ska bli så skönt att bara krypa ner i soffan bredvid mamma och kolla på någon dålig film och äta kastrullpopcorn ikväll. helt jävla otroligt fin kväll kommer det bli, alldeles lagom för en pensionär som mig.

en grej med mig numera är att jag lätt blir rastlös när jag planerar att inte göra något alls en dag eller en kväll, när jag planerar att ta det lugnt med enbart mig själv. för att tagga ner lite liksom och inte stressa hela tiden. men den senaste tiden har sådana tillfällen enbart gjort mig mer stressad. det känns som att det fattas något. och det gör det, min farmor fattas mig något så otroligt mycket. det känns som att det var ett tag sen jag åkte och hälsade på henne nu och att jag behöver min dos av äppelsockerkaka och norbyskvaller. det känns som att det är dags att åka och hälsa på henne, knacka på altandörren så hon vaknar med ett ryck där hon sitter och sover i fotöljen. så istället för att bli lugnare i kroppen så blir jag stressad i själen, det är så svårt att ta sig tid till att hälsa på någon som inte längre finns. och ibland känner jag ett sånt starkt behov av att åka till hennes grav för att få någon slags tillfredsställelse. det är det närmaste jag kan komma henne nu, en grå sten med hennes pappas namn på. men man möts inte av jordens största leende av en gravsten, man möts inte i dörren av tusentals frågor och man blir inte avbruten när man svarar på dem. och det enda jag kan göra när jag är vid graven är att svälja mina egna tårar och spänna hela kroppen som i ett försök att hålla ångesten utanför. det är alldeles för klyschigt att stå och kippa efter andan på en kyrkogård.