dontshednotears

"jag gillar begravningars sätt att låta en hinna vänja sig och sedan ger något slags avslut. nu längtar jag efter våren och efter att få vara bara lättsam igen. att allt det sorgsna ska ha smält bort lite med snön.
jag vet varför jag varit deppig, varför jag är ledsen. chocken från farmor har börjat lägga sig och jag börjar inse vad som faktiskt har hänt. det är så svårt att förklara men ändå så lätt. när jag svarade i telefonen på morgonen förra tisdagen så förstod jag direkt att hon var död. hela den dagen visste jag att hon var död. men det var först i slutet av veckan jag insåg att hon faktiskt inte fanns mer. att hon aldrig mer kommer att finnas. att jag aldrig mer kommer se henne, känna hennes lukt, aldrig mer höra henne babbla om alla möjliga tanter och farbröder som jag inte har en aning om vilka dem är."
citerar mig själv -dontshednotears, 18 februari


det finns så många jag saknar.
jag saknar hela min familj, trots att många av dem fortfarande är vid liv. trots att jag träffat de flesta för inte alls länge sen. jag saknar mamma och pappa, jonas, jocke och farmor. jag saknar olle och eva och josefine. ossian, staffan och hela familjen brunk. jag saknar ingegerd och maria, mathilda, madeleine, hannah och moa. lisa och sanna och morfar.
jag saknar närheten från christoffer och vafan,
jag saknar till och med petra trots att hon bara ligger en meter ifrån mig.


"som ett slag rakt över ansiktet. som att någon sparkar mig när jag ligger ner. jag kan inte åka förbi en snabbis. jag kan inte det. jag kan aldrig mer göra det. aldrig mer mötas av att hon sitter framför tvn och sover eller sitter i köket och äter eller ligger i sängen och lyssnar på radion. aldrig mer. för hon kommer aldrig mer att finnas där. aldrig mer somna i fotöljen framför tvn. aldrig mer äta mat i det kök där jag suttit så många gånger, där jag suttit mitt emot henne ända sen jag var så liten att jag inte nådde ner med fötterna till golvet, aldrig mer sitta mitt emot henne"
-dontshednotears, 11 mars

"för min pappa, min storebror och min lillebror var hon moder jord. den enda människan i hela världen som var felfri och ingen annan kvinna kommer någonsin kunna mäta sig med henne. jag vet att om det här är tungt för mig är det tyngre för dem och jag önskar att jag kunna göra något, säga något. underlätta för dem, ta lite av deras smärta och lägga på mitt hjärta. men jag kan inte det, man kan inte alltid blåsa på såren och sätta på ett plåster. man kan inte sätta plåster på smärta som kommer inifrån, man kan bara le tillbaka och fortsätta framåt.
bara lite tankar såhär två dagar efter att döden återigen härjar i mitt liv, två dagar efter att döden återigen är det enda som snurrar bland mina tankar."
-dontshednotears, 11 februari


klicka gärna in på oktober2009s inlägg och läs om morfar, det är så mycket där i mina texter som jag är oerhört stolt över. de orden har kommit raka vägen från mitt hjärta. tanken på att jag inte bara får mig själv att börja grina när jag läser där utan även folk jag inte känner är himlastormande.
och tanken på att jonas kan lukta så fruktansvärt likt morfar ibland är både hjärtskärande hemskt och hjärtskärande underbart, som en liten, liten länk till det till skillnad från nu sorglösa liv jag en gång levt.


the touch of your hand says you'll catch me wherever i fall