dontshednotears

jag vet inte vad jag ska göra längre. paniken tar strypgrepp runt min hals. det dunkar överallt, liksom blixtrar under ögonlocken. jag skakar. ångesten är öronbedövande tyst, den lämnar endast kvar ljudet av min nakna hud mot lakanet, min kropp som vrider sig av smärta. jag blir lika förvånad varje gång det där hjärtskärande faller över mig, jag tappar andan. försöker syresätta kroppen, hjärnan. vill tänka klart. in, ut. försöker andas lugnt men det blir inget annat än hastiga inandningar, jag kippar efter luft. jag minns inte längre hur det känns att somna utan smaken av salt från tårar som letat sig ner till mina läppar, utan det där pulserande kvävande som kan liknas vid mensvärk. lisa berättade om någon som sagt att det är bra att sakna.
jag förstår honom inte.