dontshednotears

jag tror inte på gud, på att komma till himmel eller helvete.
men jag tror på att ni är tillsammans nu, att ni äntligen har varandra igen.
att ni kan prata med och känna värme från. att ni kan reflekteras i varandras ögon igen.
det saknar jag med staffan och det kommer jag sakna med dig, så fruktansvärt, fruktansvärt mycket. jag är inte den jag är när jag är själv, jag är den jag är i era ögon.
under kläder, piercingar, smink så är jag samma malin som när jag och staffan brottades i hans soffa tills jag trodde att jag skulle gå av på mitten av skratt. på när vi plockade blåbär i skogen bakom hans hus och jag åt upp mina på en gång, och sen hans när vi kom hem. samma malin som alltid lekte med mormor utanför erat hus, som styrde och ställde och talade om vad som skulle hända i leken sen. samma malin som följde med dig och handlade på ica, sparkade löv på hösten och åt upp dina polkagrisar i skålen i vardagsrummet.
jag har förlorat en människa som ser mig som samma malin med eller utan smink, med eller utan attityd. samma malin med eller utan allt sånt som inte spelar någon roll.

ja jag tror faktiskt att ni är tillsammans nu, och att ni väntar.
att ni väntar på mormor. på jonas. på mamma och olle och bosse. på stina.
och att ni väntar på mig.

så länge som du har har fått leva så kan man förstå att du är trött.
så mycket som du fått uppleva i ditt liv så kan man förstå att du är färdig.
så mycket som du fått lida de här sista tre veckorna så kan man förstå att du är slut.
att du har tagit slut.
och du förtjänar det och jag önskar dig inget bättre eller sämre än det.
jag kan inte säga att det inte gör ont, men du var värd att äntligen få somna in.