dem kommer kliva på oss igen
ah.
jag hatar dagar som den här. jag förstår inte att en enda person kan totalsänka en så hårt. ju närmare de är ju vassare kan trycka ner en i gruset. du är den närmaste jag har, så har det alltid varit. och hur man än försöker vrida och vända på det, ha överseende, så ligger man där och krälar med ansiktet neråt.
dagar som den här, när det inte ens tjänar något till att försöka ta sig upp. när man helst bara ska stänga dörren bakom sig och gömma sig under täcket tills allt det svarta och onda försvinner.
vi får aldrig något gratis, du och jag. vi har aldrig tur och inget händer bara för att vi vill det tillräckligt mycket. för sådana som oss måste kämpa, vi måste kämpa för det vi vill ha tills vi har blodsmak i munnen. tills vi har dragit oss fram med hjälp av inget annat än oss själva. därför tror jag att vi är starkare än andra, du och jag.
du har mig gett ditt liv, ditt kött och blod, din kärlek, för att göra mig till den jag är idag. och ibland vet jag att du är stolt över mig, ibland märks det. men ibland, dagar som idag, känns det som att allt bara har gått käpprätt åt helvete, ända från början. och jag försöker allt jag kan, jag kämpar med alla krafter jag kan uppbringa för att ta mig upp, att ha överseende och tänka att det egentligen inte är mig du är arg och irriterad och besviken på. att det egentligen är sorg och vantrivsel från annat håll, tröttsamhet. livet är tungt för mig, men det är tyngre för dig.
och det är dagar som den här när jag bara vill gå ut och ta en cigg eller kicka lite heroin eller ta något annat uppåttjack. bara glömma. bara låta bli att tänka på allt som inte stämmer i mitt liv just nu, på allt som jag hatar i den här staden. på vardagen som är så fel den bara kan bli - dagar som den här.
men jag är starkare än så, och det är din förtjänst.
så negativ och trött på livet som du blir ibland, det vet jag inte någon annan som kan bli. och att lämpa över allt det där negativa på mig kanske inte är meningen, men jag kan inte låta bli att ta åt mig. och på något vis jämför jag med innan jonas kunde simma. när vi var ute på för djupt vatten, han med flytväst och jag som kunde simma utan. han tappar tron på att flytvästen verkligen håller honom över ytan och försöker hålla sig uppe genom att hålla i mig. han trycker ner mig. inte med flit men han gör det. och då kan jag inte andas. jag kan inte låta bli att se likheterna. jag kan simma, men när någon trycker ner mig under ytan så spelar det ingen roll. jag vet att du är så här och jag vet att det inte är mitt fel att du har en dålig dag. men när du är såhär mot mig, då spelar det ingen roll att jag vet. då spelar det ingen roll vad jag vet eller hur mycket jag vet det. då spelar ingenting någon roll. då kan jag inte andas.
du älskar mig och det vet jag. och jag älskar dig och det vet du. och det finns inget som kan ändra på det, inte det här blogginlägget och ingenting annat i den här världen. och ingen av oss skulle någonsin försöka ändra på det, någonsin. det vet både du och jag, och så har det alltid varit. det finns ingen som älskar mig så mycket som du gör, och det kommer det nog aldrig att göra heller.
det är ingen som tror på mig som du gör och det finns ingen som får mig att tro så mycket på mig själv som du får mig att göra. det finns ingen som peppar mig som du gör. det finns ingen som finns för mig så mycket som du finns här. det finns ingen som kan göra mig så ledsen som du kan. det finns ingen som kan få mig att vara så bra som jag någonsin kan bli som du kan, men det är genom att pressa mig som du gör mig till det bästa jag kan vara. och genom att jag ständigt vill att du ska respektera mig, se mig som en jämnlik. för jag ser upp till dig på ett sätt som jag inte ser upp till någon annan.
jag är en del av dig och vi är så där hemskt lika varandra. men jag vet en sak som vi gör olika. jag skulle aldrig komma på tanken att trycka ner dig så hårt som du trycker ner mig ibland. och jag tror inte att du gör det medvetet, men det sårar. det får mig att känna mig så värdelös som ingen annan människa kan få mig att känna mig.
jag är aldrig så nöjd över mig själv som jag är när du är nöjd över mig, jag är aldrig så stolt över mig själv som jag är när du är stolt över mig och jag är aldrig så besviken på mig själv som jag är när du är besviken på mig.
jag är ledsen för all tyngd jag lagt på ditt liv, det är jag verkligen. men mest ledsen är jag över att jag är så beroende av dig, av vad du tycker. tänker. säger. av ditt godkännande på hur jag ska leva mitt liv. men jag är bara människa, varken bättre eller sämre. och du är min svaghet. och min styrka.
jag hatar dagar som den här. jag förstår inte att en enda person kan totalsänka en så hårt. ju närmare de är ju vassare kan trycka ner en i gruset. du är den närmaste jag har, så har det alltid varit. och hur man än försöker vrida och vända på det, ha överseende, så ligger man där och krälar med ansiktet neråt.
dagar som den här, när det inte ens tjänar något till att försöka ta sig upp. när man helst bara ska stänga dörren bakom sig och gömma sig under täcket tills allt det svarta och onda försvinner.
vi får aldrig något gratis, du och jag. vi har aldrig tur och inget händer bara för att vi vill det tillräckligt mycket. för sådana som oss måste kämpa, vi måste kämpa för det vi vill ha tills vi har blodsmak i munnen. tills vi har dragit oss fram med hjälp av inget annat än oss själva. därför tror jag att vi är starkare än andra, du och jag.
du har mig gett ditt liv, ditt kött och blod, din kärlek, för att göra mig till den jag är idag. och ibland vet jag att du är stolt över mig, ibland märks det. men ibland, dagar som idag, känns det som att allt bara har gått käpprätt åt helvete, ända från början. och jag försöker allt jag kan, jag kämpar med alla krafter jag kan uppbringa för att ta mig upp, att ha överseende och tänka att det egentligen inte är mig du är arg och irriterad och besviken på. att det egentligen är sorg och vantrivsel från annat håll, tröttsamhet. livet är tungt för mig, men det är tyngre för dig.
och det är dagar som den här när jag bara vill gå ut och ta en cigg eller kicka lite heroin eller ta något annat uppåttjack. bara glömma. bara låta bli att tänka på allt som inte stämmer i mitt liv just nu, på allt som jag hatar i den här staden. på vardagen som är så fel den bara kan bli - dagar som den här.
men jag är starkare än så, och det är din förtjänst.
så negativ och trött på livet som du blir ibland, det vet jag inte någon annan som kan bli. och att lämpa över allt det där negativa på mig kanske inte är meningen, men jag kan inte låta bli att ta åt mig. och på något vis jämför jag med innan jonas kunde simma. när vi var ute på för djupt vatten, han med flytväst och jag som kunde simma utan. han tappar tron på att flytvästen verkligen håller honom över ytan och försöker hålla sig uppe genom att hålla i mig. han trycker ner mig. inte med flit men han gör det. och då kan jag inte andas. jag kan inte låta bli att se likheterna. jag kan simma, men när någon trycker ner mig under ytan så spelar det ingen roll. jag vet att du är så här och jag vet att det inte är mitt fel att du har en dålig dag. men när du är såhär mot mig, då spelar det ingen roll att jag vet. då spelar det ingen roll vad jag vet eller hur mycket jag vet det. då spelar ingenting någon roll. då kan jag inte andas.
du älskar mig och det vet jag. och jag älskar dig och det vet du. och det finns inget som kan ändra på det, inte det här blogginlägget och ingenting annat i den här världen. och ingen av oss skulle någonsin försöka ändra på det, någonsin. det vet både du och jag, och så har det alltid varit. det finns ingen som älskar mig så mycket som du gör, och det kommer det nog aldrig att göra heller.
det är ingen som tror på mig som du gör och det finns ingen som får mig att tro så mycket på mig själv som du får mig att göra. det finns ingen som peppar mig som du gör. det finns ingen som finns för mig så mycket som du finns här. det finns ingen som kan göra mig så ledsen som du kan. det finns ingen som kan få mig att vara så bra som jag någonsin kan bli som du kan, men det är genom att pressa mig som du gör mig till det bästa jag kan vara. och genom att jag ständigt vill att du ska respektera mig, se mig som en jämnlik. för jag ser upp till dig på ett sätt som jag inte ser upp till någon annan.
jag är en del av dig och vi är så där hemskt lika varandra. men jag vet en sak som vi gör olika. jag skulle aldrig komma på tanken att trycka ner dig så hårt som du trycker ner mig ibland. och jag tror inte att du gör det medvetet, men det sårar. det får mig att känna mig så värdelös som ingen annan människa kan få mig att känna mig.
jag är aldrig så nöjd över mig själv som jag är när du är nöjd över mig, jag är aldrig så stolt över mig själv som jag är när du är stolt över mig och jag är aldrig så besviken på mig själv som jag är när du är besviken på mig.
jag är ledsen för all tyngd jag lagt på ditt liv, det är jag verkligen. men mest ledsen är jag över att jag är så beroende av dig, av vad du tycker. tänker. säger. av ditt godkännande på hur jag ska leva mitt liv. men jag är bara människa, varken bättre eller sämre. och du är min svaghet. och min styrka.
Kommentarer
Postat av: Lisa
så jävla rätt, sant och fint. och du är fin! rakt igenom, upp och ner. faktiskt hela DU!
ibland är det svårt även för de starka, du är stark. men ibland ramlar man ner i sig själv och det gör ont. det är inte som när man var liten och skrapade knäna i gruset och fröken kunde blåsa bort det onda. nej, man måste tänka. man måste vara finurlig och framför allt får man inte vara ensam. och det är du inte vännen, för min hand är där uppe och jag ska få upp dig. kanske inte hela vägen upp, men iallafall några små ynka steg. precis som du gör mig glad bara av att vara du, ska jag göra dig glad bara av att vara jag :)
puss på dig!
Postat av: marris
så fint skriva så jag vet inte vad jag ska säga, var stolt och glad - det är du värd! <3
Trackback
