dontshednotears

när johanna var liten var hon rädd för att bli lesbisk, och hon skrev om det i sin blogg för en liten stund sen. kom att tänka på ett samtal jag hade med min mamma någon gång i början av tiden jag gick i sexårs. jag hade blivit kompis med en tjej i klassen och vi hade klickat redan första dagen, amanda. social har jag varit sen den dagen jag lärde mig kommunicera så kompisar hade jag redan haft ett ton av, på dagis, hos dagmamman, i husen längs gatan vi bodde. men amanda var speciell, hon var min allra första bästa vän, min allra första bästis. jag kom på mig själv med att jag nog tyckte om amanda lite för mycket för normala termer och insåg att jag borde prata med min mamma om saken. jag talade om för henne att jag nog var lesbisk (kom ihåg att jag var fem barre, inte illa pinkat att lista ut en sån livsstilsgrej vid den åldern). jag kommer ihåg att jag tog det här väldigt seriöst och verkligen satte ner mamma och mig vid köksbordet för att diskutera saken. hon började skratta lite och talade om att man kan inte veta en sån grej fören man blir lite större, kanske 15 eller så, och så frågade hon varför jag trodde det. jag talade om hur mycket jag tyckte om amanda och insåg nu när jag läste johannas inlägg att jag ibland förvånar mig själv med hur mycket jag älskar mina vänner. idag vet jag om det så det är inte främmande för mig när mitt hjärta värker av stoltet över en väns bedrift, av smärta när en vän går igenom något påfrestande. men kan ni tänka er ett barn som känner kärlek för första gången, till sin allra första bästa vän.
klart man blir knasigt osäker på sin sexuella läggning haha

och appropå johanna sen då, herregud. syrran, utan tvekan.
johanna är inte en vän som jag valt. det tror jag var stort för mig med amanda, att jag fick komma till en ny skola (min första skola) och hitta mina egna vänner för första gången. idag har jag valt alla mina vänner, alla utom johanna. ifall inte min pappa och hennes pappa varit tajta som fan sedan 20års åldern hade jag och johanna aldrig träffats, aldrig blivit vänner, aldrig systrar. vi lärde känna varandra genom våra pappor, men att jag idag räknar henne som en av mina bästa vänner har ingenting med våra pappor att göra, det kan jag inte tacka någon annan än oss själva för. som att vi fick förutsättningarna, och att vi gjorde något med dem. idag har vi en sorts relation som man bara kan få av att växa upp tillsammans, som ett syskon.