dontshednotears

jag tror inte på gud, på att komma till himmel eller helvete.
men jag tror på att ni är tillsammans nu, att ni äntligen har varandra igen.
att ni kan prata med och känna värme från. att ni kan reflekteras i varandras ögon igen.
det saknar jag med staffan och det kommer jag sakna med dig, så fruktansvärt, fruktansvärt mycket. jag är inte den jag är när jag är själv, jag är den jag är i era ögon.
under kläder, piercingar, smink så är jag samma malin som när jag och staffan brottades i hans soffa tills jag trodde att jag skulle gå av på mitten av skratt. på när vi plockade blåbär i skogen bakom hans hus och jag åt upp mina på en gång, och sen hans när vi kom hem. samma malin som alltid lekte med mormor utanför erat hus, som styrde och ställde och talade om vad som skulle hända i leken sen. samma malin som följde med dig och handlade på ica, sparkade löv på hösten och åt upp dina polkagrisar i skålen i vardagsrummet.
jag har förlorat en människa som ser mig som samma malin med eller utan smink, med eller utan attityd. samma malin med eller utan allt sånt som inte spelar någon roll.

ja jag tror faktiskt att ni är tillsammans nu, och att ni väntar.
att ni väntar på mormor. på jonas. på mamma och olle och bosse. på stina.
och att ni väntar på mig.

så länge som du har har fått leva så kan man förstå att du är trött.
så mycket som du fått uppleva i ditt liv så kan man förstå att du är färdig.
så mycket som du fått lida de här sista tre veckorna så kan man förstå att du är slut.
att du har tagit slut.
och du förtjänar det och jag önskar dig inget bättre eller sämre än det.
jag kan inte säga att det inte gör ont, men du var värd att äntligen få somna in.

ah.
jag hatar dagar som den här. jag förstår inte att en enda person kan totalsänka en så hårt. ju närmare de är ju vassare kan trycka ner en i gruset. du är den närmaste jag har, så har det alltid varit. och hur man än försöker vrida och vända på det, ha överseende, så ligger man där och krälar med ansiktet neråt.
dagar som den här, när det inte ens tjänar något till att försöka ta sig upp. när man helst bara ska stänga dörren bakom sig och gömma sig under täcket tills allt det svarta och onda försvinner.
vi får aldrig något gratis, du och jag. vi har aldrig tur och inget händer bara för att vi vill det tillräckligt mycket. för sådana som oss måste kämpa, vi måste kämpa för det vi vill ha tills vi har blodsmak i munnen. tills vi har dragit oss fram med hjälp av inget annat än oss själva. därför tror jag att vi är starkare än andra, du och jag.

du har mig gett ditt liv, ditt kött och blod, din kärlek, för att göra mig till den jag är idag. och ibland vet jag att du är stolt över mig, ibland märks det. men ibland, dagar som idag, känns det som att allt bara har gått käpprätt åt helvete, ända från början. och jag försöker allt jag kan, jag kämpar med alla krafter jag kan uppbringa för att ta mig upp, att ha överseende och tänka att det egentligen inte är mig du är arg och irriterad och besviken på. att det egentligen är sorg och vantrivsel från annat håll, tröttsamhet. livet är tungt för mig, men det är tyngre för dig.
och det är dagar som den här när jag bara vill gå ut och ta en cigg eller kicka lite heroin eller ta något annat uppåttjack. bara glömma. bara låta bli att tänka på allt som inte stämmer i mitt liv just nu, på allt som jag hatar i den här staden. på vardagen som är så fel den bara kan bli - dagar som den här.
men jag är starkare än så, och det är din förtjänst.

så negativ och trött på livet som du blir ibland, det vet jag inte någon annan som kan bli. och att lämpa över allt det där negativa på mig kanske inte är meningen, men jag kan inte låta bli att ta åt mig. och på något vis jämför jag med innan jonas kunde simma. när vi var ute på för djupt vatten, han med flytväst och jag som kunde simma utan. han tappar tron på att flytvästen verkligen håller honom över ytan och försöker hålla sig uppe genom att hålla i mig. han trycker ner mig. inte med flit men han gör det. och då kan jag inte andas. jag kan inte låta bli att se likheterna. jag kan simma, men när någon trycker ner mig under ytan så spelar det ingen roll. jag vet att du är så här och jag vet att det inte är mitt fel att du har en dålig dag. men när du är såhär mot mig, då spelar det ingen roll att jag vet. då spelar det ingen roll vad jag vet eller hur mycket jag vet det. då spelar ingenting någon roll. då kan jag inte andas.

du älskar mig och det vet jag. och jag älskar dig och det vet du. och det finns inget som kan ändra på det, inte det här blogginlägget och ingenting annat i den här världen. och ingen av oss skulle någonsin försöka ändra på det, någonsin. det vet både du och jag, och så har det alltid varit. det finns ingen som älskar mig så mycket som du gör, och det kommer det nog aldrig att göra heller.
det är ingen som tror på mig som du gör och det finns ingen som får mig att tro så mycket på mig själv som du får mig att göra. det finns ingen som peppar mig som du gör. det finns ingen som finns för mig så mycket som du finns här. det finns ingen som kan göra mig så ledsen som du kan. det finns ingen som kan få mig att vara så bra som jag någonsin kan bli som du kan, men det är genom att pressa mig som du gör mig till det bästa jag kan vara. och genom att jag ständigt vill att du ska respektera mig, se mig som en jämnlik. för jag ser upp till dig på ett sätt som jag inte ser upp till någon annan.
jag är en del av dig och vi är så där hemskt lika varandra. men jag vet en sak som vi gör olika. jag skulle aldrig komma på tanken att trycka ner dig så hårt som du trycker ner mig ibland. och jag tror inte att du gör det medvetet, men det sårar. det får mig att känna mig så värdelös som ingen annan människa kan få mig att känna mig.

jag är aldrig så nöjd över mig själv som jag är när du är nöjd över mig, jag är aldrig så stolt över mig själv som jag är när du är stolt över mig och jag är aldrig så besviken på mig själv som jag är när du är besviken på mig.
jag är ledsen för all tyngd jag lagt på ditt liv, det är jag verkligen. men mest ledsen är jag över att jag är så beroende av dig, av vad du tycker. tänker. säger. av ditt godkännande på hur jag ska leva mitt liv. men jag är bara människa, varken bättre eller sämre. och du är min svaghet. och min styrka.

jag vill att det ska hända någonting snart, vad som helst. jag går runt som på nålar hela tiden, tippar runt som på tå. och så fort det ringer så håller jag andan. för 6 dagar sen godkände min mamma att man inte ska göra återupplivningsförsök på morfar om något händer. kan ni tänka er att godkänna ett sånt beslut gällande ens pappa. ens pappa som bara några dagar tidigare satt och skämtade (lite för högt) om att sänggrannen skröt om sina nya skor och så hade han glömt att sätta på sig strumpor i dem.
jag har dåligt samvete för att jag inte är där mer än vad jag är. men det går inte, det tar emot så mycket att säga det men jag vill inte. han är inte samma morfar längre. han är inte min morfar som kommer och möter oss i dörren när vi kommer hem till dem och hälsar på. som tar i hand och bugar och sen garvar åt mig när jag niger. som alltid luras och skämtar och skrattar åt att jag är knasig i bollen. han är en annan morfar nu, en morfar som är halvsidesförlamad och inte kan skämta mer, inte kan prata och skratta eller ens äta. inte bullar som han själv har bakat, inte lax och potatis som mamma alltid gör till dem när vi är där. lax och potatis och sås, som han älskar. som han äter som om han inte har ätit sen kriget.
så jag kanske låter självisk när jag säger såhär men nu vill jag att något ska hända. jag vet att ingen njuter av att ha allt på hold, att ingen tycker att det är bättre att han ligger där och mår dåligt än att han antingen blir frisk - eller tvärt om.

---

nu tänker jag skriva om något helt annat, så clear your head.

jag har ingen aning om vad som kommer hända i mitt liv härnäst. har sökt in på uppsala universitet i vår, logoped 4 år. intagningspoängen är hög så jag tvivlar på att jag kommer in, men ibland ska man väl ha lite tur också. har sökt jobb som en idiot sen jag kom hem från la, både på internet och varit ut och lämnat cv. inget napp so far och jag börjar tröttna rejält. har fått tips om att linköping är en fräsch studentstad och att intagningspoängen ofta är lägre där än i uppsala så ska kolla upp logoped där också. där börjar kursen dock bara på hösten vilket kan göra det lite svårare. skulle vara skönt ifall man kom in där, ny stad men ändå inte alltför långt bort, 2,5 timmar med tåg liksom.
men man kan ju inte söka jobb och ansöka till universitet forever, om varken jobb eller plugg verkar lösa sig så får man ingen inkomst, varken lön eller studiebidrag/studielån. och man måste ju faktiskt ha en inkomst (och något att göra på dagarna, annars blir man ju så rastlös att man tillslut går och dränker sig) för att kunna leva. har därför börjat kolla upp au-pair (igen) och är sugen på australien. kikar även lite på sån där bartenderkurs (också igen haha) och här känns thailand som ett grymt val.

så just nu har jag verkligen ingen aning om vad som kommer hända mig härnäst, i vilken riktning jag kommer styra mitt liv. en sak som är säker är att jag inte kommer sitta kvar i uppsala och glo ifall jag inte har något som håller mig kvar. ifall det sen blir något så nära (och moget beslut) som logopedlinjen i linköping eller något så långt bort och länge som australien får vi se så småning om.


(måste också avslöja att jag kanske fått ett jobb (haha motsägelsefullt mot det här inlägget) som barnflicka till två ungar här i uppsala. man kan ju alltid hoppas :) och så hoppas jag att dem behöver mycket hjälp, så det blir mer som ett jobb än som barnvakt en kväll i veckan.



xoxo, m

igår var jag ute och gick. länge och ensam. kommer knappt ihåg vart jag gick. satt på kullen i över en timme vet jag. det bara snurrar och snurrar i mitt huvud sådana här gånger.
idag ska min mormor åka och hälsa på. de hälsar aldrig på varandra på sjukhuset för de vet att den andra alltid kommer hem när den har frisknat till. jag antar att det säger en del.

det är en välbekant känsla som börjar rota sig i min kropp. jag gillar den inte. den river och sliter och gör så jävla ont inuti. så man knappt kan andas. så man inte kan göra något alls. och så slutar den alltid med en tryckande, pressande huvudvärk som sitter i länge, längre än kroppen egentligen orkar med. jag har inte känt såhär på snart fyra år.
det känns som att man går sönder lite. som att delar av en ramlar av, utan att man kan göra något. man kan inte hålla fast dem. och det är det där otillräckliga som är värst, att man inte kan göra något.

jag trodde att han dog när jag var där igår. att han gick bort, som det så fint heter. gick bort vart? varför skulle han vilja gå någon annanstans? han har alla som älskar honom alldeles tätt intill. han slutade andas. det där rivande och slitande nådde som en ny nivå. att se någon sluta andas.. det finns inga ord för hur det känns. men det var "bara" ett hjärtstopp, han får tydligen sådana ibland numera.
han fick en stroke på morgonen dagen innan jag kom hem från la. åkte ambulans in till sjukhuset samma kväll. i lördagskväll ramlade han. nu är han halvsidesförlamad och kan inte äta eller prata. men han försöker. och han låter som staffan gjorde när han försökte prata med mig två veckor innan han dog, för snart fyra år sen. men jag förstår inte. jag förstår inte vad han vill säga. jag kan inte svara när han pratar med mig, för jag förstår inte vad han försöker säga. och då känns det som att det gör lika ont i mig som det gör i honom.

jag har alltid fått höra att jag är lik min morfar. min lillebror är lik pappa, min faster är lik farmor. och jag är lik morfar. det var det första min mormor sa när hon kom till bb och jag var nyfödd. nejmen, är det inte morfar som ligger där? samma humor har vi också, älskar att jävlas. och envis som en gris är han. så om det är någon jag tror ska kunna överleva något sånt här, då är det han. men jag vet inte vad jag ska hoppas på. för om han blir bättre så kommer han snart bli sämre igen. och jag är inte stark nog att klara av den här känslan två gånger för varje människa som ligger inbäddad i mitt hjärta. att se mammas ögon när jag kommer in i salen han ligger i, jonas skakande ryggtavla när han går därifrån, min morbrors annars så stolta hållning. morfars kroppsspråk, hur han darrar. hur ont han har och hur han inte vill visa det men alla ser igenom hans fasad. jag är inte så stark. inte en chans.


men han blir säkert bättre, bara för att jävlas.
bara för att testa hur långt han kan gå innan allt brister.

en del människor är så olik som man trodde de skulle vara. en del människor har sitt synsätt på saker och ting, och vägrar se situationer från andra perspektiv. och det är synd att det gäller just dig. jag trodde verkligen inte det om dig.
jag älskar dig, det kommer jag alltid att göra. även om du inte vill se det från mitt håll för att förstå så måste du släppa det som varit, annars kommer vi aldrig kunna gå vidare.

jag hoppas att jag har dig vid min sida i många, många år till. tre gånger, fyra gånger, fem gånger längre än vad vi redan känt varandra.
vi lärde oss småbarnssaker tillsammans, snorungesaker. bus.
äta granbarr och ha snigelfarm och bygga en snögrotta som var större än oss. panta stora sopsäckar med ölburkar och köpa godis för flera hundra kronor. prata om ingenting, flera timmar i streck.
sälen, gotland, mora, uppsala, sthlms skärgård, östersund. i en pulka dragen av en tax eller bakom gunde(?haha) på en snöskoter.
sova på madrass nedanför sängen.
vi har växt upp med 25 mils avstånd, tillsammans.





...
jag tvivlar på dig nu.
bevisa mig fel, snälla!

för jag orkar inte längre.

jag dör nu. det här är inte okej.
hur fan lyckades jag få mitt liv så jävla komplicerat.


vet inte ens vad jag ska skriva. känner bara att jag måste skriva av mig lite.
fast det jag vill skriva om är sånt jag inte kan skriva om. inte här. ibland skulle det vara skönt med en anonym blogg. kanske borde göra en sån nu och publicera ett fett långt och fett utlämnande inlägg.. ska garanterat överväga det.

helvetes jävla skit.

jag är så jävla rädd just nu.