dontshednotears

jag vill att det ska hända någonting snart, vad som helst. jag går runt som på nålar hela tiden, tippar runt som på tå. och så fort det ringer så håller jag andan. för 6 dagar sen godkände min mamma att man inte ska göra återupplivningsförsök på morfar om något händer. kan ni tänka er att godkänna ett sånt beslut gällande ens pappa. ens pappa som bara några dagar tidigare satt och skämtade (lite för högt) om att sänggrannen skröt om sina nya skor och så hade han glömt att sätta på sig strumpor i dem.
jag har dåligt samvete för att jag inte är där mer än vad jag är. men det går inte, det tar emot så mycket att säga det men jag vill inte. han är inte samma morfar längre. han är inte min morfar som kommer och möter oss i dörren när vi kommer hem till dem och hälsar på. som tar i hand och bugar och sen garvar åt mig när jag niger. som alltid luras och skämtar och skrattar åt att jag är knasig i bollen. han är en annan morfar nu, en morfar som är halvsidesförlamad och inte kan skämta mer, inte kan prata och skratta eller ens äta. inte bullar som han själv har bakat, inte lax och potatis som mamma alltid gör till dem när vi är där. lax och potatis och sås, som han älskar. som han äter som om han inte har ätit sen kriget.
så jag kanske låter självisk när jag säger såhär men nu vill jag att något ska hända. jag vet att ingen njuter av att ha allt på hold, att ingen tycker att det är bättre att han ligger där och mår dåligt än att han antingen blir frisk - eller tvärt om.

---

nu tänker jag skriva om något helt annat, så clear your head.

jag har ingen aning om vad som kommer hända i mitt liv härnäst. har sökt in på uppsala universitet i vår, logoped 4 år. intagningspoängen är hög så jag tvivlar på att jag kommer in, men ibland ska man väl ha lite tur också. har sökt jobb som en idiot sen jag kom hem från la, både på internet och varit ut och lämnat cv. inget napp so far och jag börjar tröttna rejält. har fått tips om att linköping är en fräsch studentstad och att intagningspoängen ofta är lägre där än i uppsala så ska kolla upp logoped där också. där börjar kursen dock bara på hösten vilket kan göra det lite svårare. skulle vara skönt ifall man kom in där, ny stad men ändå inte alltför långt bort, 2,5 timmar med tåg liksom.
men man kan ju inte söka jobb och ansöka till universitet forever, om varken jobb eller plugg verkar lösa sig så får man ingen inkomst, varken lön eller studiebidrag/studielån. och man måste ju faktiskt ha en inkomst (och något att göra på dagarna, annars blir man ju så rastlös att man tillslut går och dränker sig) för att kunna leva. har därför börjat kolla upp au-pair (igen) och är sugen på australien. kikar även lite på sån där bartenderkurs (också igen haha) och här känns thailand som ett grymt val.

så just nu har jag verkligen ingen aning om vad som kommer hända mig härnäst, i vilken riktning jag kommer styra mitt liv. en sak som är säker är att jag inte kommer sitta kvar i uppsala och glo ifall jag inte har något som håller mig kvar. ifall det sen blir något så nära (och moget beslut) som logopedlinjen i linköping eller något så långt bort och länge som australien får vi se så småning om.


(måste också avslöja att jag kanske fått ett jobb (haha motsägelsefullt mot det här inlägget) som barnflicka till två ungar här i uppsala. man kan ju alltid hoppas :) och så hoppas jag att dem behöver mycket hjälp, så det blir mer som ett jobb än som barnvakt en kväll i veckan.



xoxo, m