dontshednotears

igår var jag ute och gick. länge och ensam. kommer knappt ihåg vart jag gick. satt på kullen i över en timme vet jag. det bara snurrar och snurrar i mitt huvud sådana här gånger.
idag ska min mormor åka och hälsa på. de hälsar aldrig på varandra på sjukhuset för de vet att den andra alltid kommer hem när den har frisknat till. jag antar att det säger en del.

det är en välbekant känsla som börjar rota sig i min kropp. jag gillar den inte. den river och sliter och gör så jävla ont inuti. så man knappt kan andas. så man inte kan göra något alls. och så slutar den alltid med en tryckande, pressande huvudvärk som sitter i länge, längre än kroppen egentligen orkar med. jag har inte känt såhär på snart fyra år.
det känns som att man går sönder lite. som att delar av en ramlar av, utan att man kan göra något. man kan inte hålla fast dem. och det är det där otillräckliga som är värst, att man inte kan göra något.

jag trodde att han dog när jag var där igår. att han gick bort, som det så fint heter. gick bort vart? varför skulle han vilja gå någon annanstans? han har alla som älskar honom alldeles tätt intill. han slutade andas. det där rivande och slitande nådde som en ny nivå. att se någon sluta andas.. det finns inga ord för hur det känns. men det var "bara" ett hjärtstopp, han får tydligen sådana ibland numera.
han fick en stroke på morgonen dagen innan jag kom hem från la. åkte ambulans in till sjukhuset samma kväll. i lördagskväll ramlade han. nu är han halvsidesförlamad och kan inte äta eller prata. men han försöker. och han låter som staffan gjorde när han försökte prata med mig två veckor innan han dog, för snart fyra år sen. men jag förstår inte. jag förstår inte vad han vill säga. jag kan inte svara när han pratar med mig, för jag förstår inte vad han försöker säga. och då känns det som att det gör lika ont i mig som det gör i honom.

jag har alltid fått höra att jag är lik min morfar. min lillebror är lik pappa, min faster är lik farmor. och jag är lik morfar. det var det första min mormor sa när hon kom till bb och jag var nyfödd. nejmen, är det inte morfar som ligger där? samma humor har vi också, älskar att jävlas. och envis som en gris är han. så om det är någon jag tror ska kunna överleva något sånt här, då är det han. men jag vet inte vad jag ska hoppas på. för om han blir bättre så kommer han snart bli sämre igen. och jag är inte stark nog att klara av den här känslan två gånger för varje människa som ligger inbäddad i mitt hjärta. att se mammas ögon när jag kommer in i salen han ligger i, jonas skakande ryggtavla när han går därifrån, min morbrors annars så stolta hållning. morfars kroppsspråk, hur han darrar. hur ont han har och hur han inte vill visa det men alla ser igenom hans fasad. jag är inte så stark. inte en chans.


men han blir säkert bättre, bara för att jävlas.
bara för att testa hur långt han kan gå innan allt brister.