dontshednotears

jag har varit nere hela den här veckan och slutet på förra. jag är glad när jag träffar folk och när jag gör saker och slipper tänka så mycket men så fort jag landar här hemma och bara tar det lugnt så kryper det fram. deppighet och jobbiga tankar, alldeles för mycket tankar. och tårar. allting känns sådär trögt nu som det gjorde från det att morfar blev sjuk tills ett tag efter hans begravning. jag gillar begravningars sätt att låta en hinna vänja sig och sedan ger något slags avslut. nu längtar jag efter våren och efter att få vara bara lättsam igen. att allt det sorgsna ska ha smält bort lite med snön.
jag vet varför jag varit deppig, varför jag är ledsen. chocken från farmor har börjat lägga sig och man inser vad som faktiskt hänt. det är så svårt att förklara men ändå så lätt. när jag svarade i telefonen på morgonen förra tisdagen så förstod jag direkt att hon var död. hela den dagen visste jag att hon var död. men det var först i slutet av veckan jag insåg att hon faktiskt inte fanns mer. att hon aldrig mer kommer att finnas. att jag aldrig mer kommer se henne, känna hennes lukt, aldrig mer höra henne babbla om alla möjliga tanter och farbröder som jag inte har en aning om vilka dem är. "han kommer du väl ihåg malin?" "..hm nej jag aldrig träffat honom" "nehe.. men han var i alla fall en riktigt trevlig karl, kunde cykla och läsa tidningen fast han var blind".

vet inte ens vart jag vill komma med det här inlägget. behövde bara skriva av mig lite. det är skönt, mitt sätt att lätta på trycket.
så här har ni,
en liten del av mina känslor, klädda i ord.