dontshednotears

för ungefär en vecka sen fick min mormor något som hon själv i efterhand kallar för en black-out. hon satt och tittade på tv och måste ha slumrat till. hon vaknar och tänker gå och lägga sig i sängen för att sova vidare men tänker att hon inte ska stänga av tvn ifall morfar vill kolla mera. hon ser sig omkring. vart är han? han satt ju där och kollade med henne alldeles nyss. hon går ut i köket för att kolla efter honom, in i sovrummet. han svarar inte när hon ropar på honom. hon ringer min morbror och frågar om han vet ifall morfar har gått ut, och vart han har gått. inte ens när han talade om att morfar är död, att morfar finns inte längre, förstod hon. han fanns ju alldeles nyss. han satt ju där och kollade på tv med henne för bara en liten, liten stund sen.
när mamma berättade började jag gråta. och jag gråter nu när jag skriver också, skärmen blir alldeles simmig. det är så fruktansvärt fel att mormor är ensam.