dontshednotears

ye, som ni redan vet så började inte min dag allt för bra. eller kan säga såhär.. christoffer har gått upp med mig så att vi har kunnat ätit mysig frukost tillsammans alla mina jobbdagar det här veckoslutet (+idag), så alla morgnar har tjuvstartat bra. hur det sen gick med bussresan vet ni redan. kom till jobbet i vilket fall och det verkade inte göra så mycket att jag var lite sen eftersom jag idag tjatat till mig att få lära mig lite mer innan mitt riktiga pass (14.54-20.30) började. fick stå med sofie på varuutlämningen/transporten från klockan 12 till 15 och det var riktigt roligt. kan varuutlämningen helt själv nu :) sen blev det lite hederligt kassajobb resten av eftermiddagen. köerna var svinlånga och kunderna irriterade och jag stod mest med ett påklistrat leende och upprepade "var det bra så? i vad som kändes som oändlighet. mitt i ett köp så talar kunden om för mig vad duktig jag är på det jag gör. mitt påklistrade leende blev till ett stort frågetecken och så förklarade hon att hon jobbade med att lära upp försäljare eller jadijadi och att i knew my shit om man säger så. vilken ljuspunkt i min dag! ville helst av allt tala om för henne att hon minsann var riktigt duktig på att vara kund också och ge henne en extra femhunka i växel men tänkte att hon nog skulle ta tillbaka sitt statement ifall jag gjorde så. istället tackade och bockade jag och mitt påklistrade leende såg nog lite mer levande ut för kunden efter henne i kön. vilken drömkund! hon hade till och med lagt alla streckkoderna uppåt :) när jag sen inte hade några fler kunder redan 20.15 tänkte jag att shit mama jag kommer hinna bussen som går halv. kutar allt vad jag har, räknar kassan och byter dojjor och springer hela vägen ut till busshållsplatsen (please bros, have this in mind; ikea har bara stora varuhus. kändes fan som att springa ett helt maraton) för att tio meter från busshållsplatsen se chaffisen hånle och rulla därifrån. om jag inte hade varit fullt upptagen med att hålla tårarna tillbaka hade jag fan kastat en snöboll i nyllet på den jäveln.
satte mig ner och visste fan inte om jag skulle gå och begrava mig själv på en gång. bara tanken på att vänta en halvtimme på nästa buss, för att sen åka 20 min innan det är dags att byta buss och alltså få sitta en kvart och vänta på nästa kändes som en resa rakt ner i graven i vilket fall.
sen kom min tro på männskligheten tillbaka med ett tut, inte vilket tut som helst utan på köksavdelningen finns en helena och det var hennes lilla röda bil som tutade så fint. och tror ni fan inte min otur byts ut mot lite tur där mitt i minusgraderna när det visar sig att köksavdelningshelena bor fem busshållsplatser ifrån mig. hemma på en kvart och tacksam i evigheternas evighet.

utan min fina kund och fina helena från kök hade jag garanterat inte suttit här och bokat in fler jobbpass den här veckan.
nu ska jag gå upp och värma kyckling och ris som killarna har käkat till middag.
puss och kram